Kategori: Ord & Tankar (Sida 8 av 19)

Tre år.

10 april, 2017 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Hon somnar med rosa glittertyll runt benen. Håret är vilt och kinderna bär en klädsam vårsolsrodnad. Hon doftar liv och kärlek, så där som en bara en treåring kan göra. Solvarm hud och tussilagojord. Tårars sälta och mild tvål. Några sandkorn i hårbotten och ögonfransar som vilar ovanför den mjuka kinden. Korta, täta.

För tre år sedan mötte vi för första gången natten tillsammans. Tre år, en evighet i ett ögonblick. Hon och jag på ett opersonligt sjukhusrum. Skriket som aldrig ville tystna, bröstet som ännu inte börjat producera, tröttheten som var som förlamande. Men ändå, den totala känslan av lugn. Den totala känslan av trygghet, tillit och styrka. Oövervinnerlighet. Som en naturkraft i en moders bröst. För dig gör jag allt. För dig klarar jag vad som helst.

Samma känsla som jag känner nu, när jag ser dig sova här intill. Den lilla bröstkorgen som sakta höjs. Sakta sänks. Magen full av kakor och tårta. Ballonger som slutligen ligger still bland alla oavslutade lekar som täcker vårt golv. Tystnaden som ackompanjeras av din brors djupa andetag.

Det har varit en bra dag, trots tvära kast mellan känslopalettens kontraster. Glädje som fått fötterna att hoppa, tårar som runnit när knän skrapats upp. Och jag vill för alltid minnas glittret i dina ögon. Den oförstörda glädjen och förnöjsamheten. Nyfikenheten och kärleken. Stoltheten i stegen. Vårkalla fingrar i min torra hand, när du drar mig med och visar mig världen. En värld som skimrar i rosa och tussilagogult. Skalbaggssvart och sandkornsguld.

Tre år, en evighet i ett ögonblick. Känslan i bröstet. För dig gör jag allt. För dig klarar jag vad som helst.

En sådan dag.

30 mars, 2017 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Det är en sådan där dag då orden inte riktigt hamnar där jag vill. Då dem liksom stockar sig i både hals och fingrar, och mest far omkring i huvudet som ett disigt moln. Och på axeln sitter den där lilla Djävulen och viskar elaka saker i mitt öra.

Och det är en sådan där dag, då äggskalet inte vill lossna från frukostägget. Då jag tappar nycklar och blandar ihop datum. Missförstår information och slår i tån på byggnadsställningen. Så där så att det sjunger en enformig ton, både i metallen och i mig. Ögonen svartnar och någonstans står ett barn och skriker för att syskonet har tagit en bit av fel frukostmacka.

Och det är en sådan där dag, då självsprickan öppnar sig på tummen. Då matdosan visar sig vara möglig, datorerna krånglar och jag bara hittar en av barnens vantar. Och skor. Och strumpor. Och ändå ligger de ta-mig-sjutton överallt, men ingen är likt den andra. Och utanför fönstret övergår det tidiga aprilregnet i snö.

En sådan dag har det varit idag. Sådanna dagar har det varit hela den här veckan. Tunga, frustrerande, förvirrande.

Men det har också varit en sån dag då kollegan delar med sig av sin matdosa. En sån där dag då jag upptäcker blommor på mina fönstersådda sockerärtor och kossorna är kelsjuka. Då barnen slagit sina mjuka armar runt min hals och viskat hemligheter i mitt öra. Då jag fått middagen serverad och glass med frysta jordgubbar till efterrätt. En ¨sådan dag då jag kommer hem till en uppfylld vedkorg, ursotad spis och en stark hand som ömsint smeker mig över kinden.

Det har varit en bra dag.

Och det ser jag först efteråt som jag i ren självbevarelsedrift toksprungit intervaller i 20 minuter. Tänk vad lite träning kan göra.

Kvällsrundan.

22 mars, 2017 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Jag hoppar i overallen och drar på mig raggsockorna. Hinner tänka att de behöver tvättas, men känner inte hur de känns mot huden. Plockar snabbt på mig pannlampan, handskar och drar ner mössan över öronen. Stressad. Barnen somnade senare än vanligt och jag har mycket som hänger över mig, som pockar på min uppmärksamhet. Mycket som ska göras innan jag stänger ögonen för den här dagen. Vill. Vara. Effektiv. Behöver göra kvällsrundan hos djuren innan jag kan börja beta av det andra. Packa hö, fylla vatten, förbereda inför morgondagen. Matdosa, ryggsäckar, kläder. Handlingslista. Snabba steg ut genom dörren. Drar pannlampan över huvudet och ser inte stjärnorna på den svarta himlen. Svär över min egen klumpighet när jag tvingas bära vatten dubbelt så långt efter ett missöde tidigare i veckan. Det sinkar min tid.

Korna ligger nöjda i halmen när jag kommer. Idisslar. Jag fyller vattnet och går sedan fram för att hälsa. Klia lite, kika lite. Försäkra mig om att de mår bra. Det gör dem. De idisslar och tittar ut i mörkret. Sträcker uppmanande på halsen när jag kliar dem, vill ha mer. Vill att jag ska ta där under hakan, vid käken, snett nedanför örat. Där.

De ligger lugnt ner i halmen och jag hukar för att lättare komma åt. Vilda sträcker mer på halsen, trycker sig mot mina händer. Jag knäböjer för att hålla balansen. Tillåter mig själv att landa. Utsidan av mitt lår mot hennes varma runda mage. Hennes huvud i mina händer. Hon grymtar förnöjt. Så där som bara Vilda, den spralliga kvigkalven kan grymta. I en suck lägger hon ner huvudet i mitt knä. Tyngden och värmen. Tryggheten. Jag lägger min kind mot hennes breda panna. Den är len. Vi sitter så ett tag, hon och jag. Jag lyssnar till hennes andetag. Kanske lyssnar hon till mina, jag vet inte. Men om hon gör det, så hör hon att dem blir lugnare. Djupare, bredare. Fria. Och det är först då jag ser stjärnorna på himlen. Märker avsaknaden av månen och ser den blöta marken som nu åter har frusit. Och jag tänker, att varenda sönderstressad jävel i det här landet, borde få möjlighet att klappa en ko.

Efter ett tag går jag in. Stegen är sävliga och tanken lugn. Kvällsrundan tog längre tid än vanligt. Jag behövde uppenbarligen det.

När är releasen?

10 mars, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

När är releasen?

En högst världsoviktigt fråga som nått mina öron de senaste dagarna men som jag med stor glädje svarar på; lördag den 6:e maj är det datum ni ska lägga på minnet!

Då bjuds det på kaffe, saft och kakbuffé här i skogens gamla skola som nu tjänar som vår högt aktade bystuga. Jag ämnar engagera de bästa kak-bakarna som finns att tillgå, för att kunna duka upp en dignande buffé av godsaker som får snålvattnet att rinna till i mungiporna. Doften av kaffe kommer att hänga i luften hela eftermiddagen och jag hoppas på glada miner och givande samtal bland fikaborden. Någonstans i ett hörn kommer även jag att sitta och sälja novellantologin ”Över en vårfika” där min första publicerade novell finns med, om ni känner intresse för det. Om någon vill ha en kråka på något av försättsbladen så kan jag bistå. Om det är min handstils-kråka alltså. Mer kladdiga varianter och fjäderbeklädda dito, får ni fixa själva.

Jag hoppas att våren visar sig från sin allra bästa sida med träd som prunkar av långsamt exploderande grönska och vitsippor som målar backen vit. Men det kan lika gärna vara lersörja och isande vindar som råder. Den som lever får se.

Hur som helst så är alla som vill varmt välkomna att fira denna dagen med mig! Mer information kommer längre fram, men tills dess; save the date!

Och om det nu skulle vara så, att du absolut inte kan vänta till den 6:e maj, utan vill ha boken nu, nu nu…! Så finns den tillgänglig hos mig, förhoppningsvis, från nästa vecka. Jag återkommer med det. Tack för visat intresse.

En brudklänning och ett pucko.

1 mars, 2017 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Det var en mycket sällsynt lördag. Sällsynt, för jag hade bestämt mig för att uppdatera min garderob. Så jag satte Millimetermannen i jobb, lämnade iväg barnen och drog till närmaste second hand butik.

Och där var där jag såg den, hängandes på den kromade ställningen. Som en svan bland ankor, som en pärla bland gråstenen – den perfekta bröllopsklänningen. Ja, inte för att jag planerar att stå brud inom de närmaste åren, utan för att det helt enkelt bara var den perfekt bröllopsklänningen. Knälång, enkel, handskräddad. En diamant från 50-talets England. Den Perfekta Bröllopsklänningen. Och hittar men den perfekta bröllopsklänningen, så där, för några hundringar en vintergrå lördag – ja, då får det där med karl, datum och ringar helt enkelt lösas senare.

Så jag greppade målmedvetet om galgen och styrde stegen in bakom det vävda skynket. Klädde av mig på överkroppen och darrade nästan på handen när jag förde av klänningen från galgen. Den var mjuk, men frasade ändå nästan obemärkt. Dragkedjan i sidan var så gott som onsynlig men löpte enkelt och ljudlöst när jag öppnade den. Kvalité och skickligt skrädderi i sin bästa kombination. Jag lyfte upp klänningen över huvudet, sträckte upp armarna och höll andan av förväntan. Lät skapelsen glida ner över axlarna, ner över brösten. Andades in. Och insåg att här är det stopp. Det går inte. Livstycket är för snävt. Besvikelse.
Jag förde armarna neråt för att lyfta av mig klänningen. Ett oroväckande ljud. Ljudet av tyg som hotar med att gå sönder. Jag försökte igen, långsamt, försiktigt. Det stramade över skulderbladen. Spände i det vackra tyget. Jag viftade lite menlöst med armarna ovanför mitt huvud. Försökte få tag på en tygbit att dra i. Försökte hasa mig själv mot väggen för att på något sätt rubba livstycket som utan nåd låst fast mina armar. Det gick inte. Så fort jag sänkte armarna, hotade klänningen med att spricka. Brista, gå sönder. Bli förstörd.

Och gud nåde den som spräcker en handskräddad klänning från 50-talets England. Sånt gör man bara inte.

Så jag står där, med armarna över huvudet och en klänning som jag inte får av mig. Jag behöver hjälp. Ropar lite försiktigt, söker kontakt. Så där lite ursäktande, som man gör när man inte riktigt kan förklara hur man hamnade där, i den hjälpsökande situationen. Så att säga.

Ingen av de arbetande volontärerna hör. De dricker kaffe och har trevligt. Äter kakor som smular och skrattar hjärtligt. Har säkert inte en enda tanke på att något pucko lyckats fastna i en klänning bakom skynket. Det drar lite kallt åt mitt nakna ryggslut. Klänningsfållen kittlar lite retsamt när jag tillslut inser mitt enda alternativ. Jag spatserar ut i butiken. Med händerna över huvudet och överkroppen gömd i en mjukvit klänningskjol. Jag är svettig efter mina tröstlösa avklädningsförsök. Viftar lite prövande med händerna för att påvisa mitt behov av hjälp. Slutligen blir jag upptäckt av en vänlig själ som inser problematiken. Det är med röda kinder jag rör mig tillbaka mot skynket med min kommande befriare i släptåg. De hjärtliga skratten fortsätter. Möjligtvis en aning högre. Och jag är tacksam över att jag behöll byxorna på.

Över en vårfika – debuten

24 januari, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

I mars månad så lanseras novellantologin ”Över en vårfika” och till min stora glädje så är jag en av författarna. Det här är min debut i publicerad form, och jag är oerhört stolt och glad!

Över en vårfika har samlat 26 olika berättelser om saker vi inte pratar om. Allt från missbruk, panikångest, otrohet och aktiv dödshjälp till handsvett, snor, självskadebeteende och barnlöshet. Berättelser om att smyga med en hemlighet, hur man definierar sin sanning och om att vara ensam tillsammans.

Mitt bidrag heter Medan döden skiljer oss åt och är en skildring av far och dotter när livets enda löfte är på väg att infrias. En näsduk kan vara bra att ha till hands, men ingår dock inte i boken. Om man nu inte vill torka tårar med boksidor, det är ju upp till var och en. Själv föredrar jag tröjärmen.

Men trots ett tungt ämne i min debuterande text så är detta självklart något värt att fira! Under våren kommer jag bjuda in till en fikareleas, och alla som vill är välkomna! Kaffe och kakbuffé i sann landsbygdsanda utlovas! Och boken kommer då självklart att finnas till försäljning i samband med detta. Mer information kommer längre fram.

Och vill du försäkra dig om att hinna lägga beslag på ett exemplar av detta guldkorn, så hör av dig till mig så snart som möjligt, så paxar jag en till dig! (Kostnad 170kr + eventuellt porto) slaktarstina@slaktarstina.se

Årssammanfattning 2016

11 januari, 2017 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Slutligen, en sammanfattning av året 2016. Ett år som varit väldigt rörigt, omtumlande och jobbigt. Inte för händelserna, utan snarare för någon process som pågått inom mig. Ett riktigt skitår, i ärlighetens namn. Men lärorikt. Och ändå minnesvärt. Jag står ju här med en frisk familj, kor, getter och en knasig katt. Och i fickan ligger ett avtal som innebär min första publikation. Så ändå, 2016 – ett bra skitår helt enkelt. Frågorna är inspirerade av UnderbaraClara.

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?

Köpte kor. Gick kurs i kulning. Planterade några hundra tomatplantor (inte hos mig dock). Varit på skrivspa. Slog gräs och tog reda på hö åt djuren. Odlat mat.

Genomdrev du någon stor förändring?
Jag använder tygkassar mer än vad jag använder platskassar när jag handlar. Det ÄR en stor förändring. Möjligtvis inte världsomvälvande, men alla förändringar måste inte vara det.

Jag har även introducerat uppladdningsbara batterier i samtliga batteriprodukter, vilket innebär en väldans massa laddande men också mindre batteriskräp. Mitt tips till dig som vill göra samma förändring; Det behövs dubbelt så många batterier som du tror. Minst.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
En dag i maj. Solen sken och vi lastade upp lådor med de saker som blivit kvar efter pappa, men som vi inte visste vad vi skulle göra med. Vi ordnade loppis. Burkar fulla med muttrar och andra bra-att-ha-saker. Egna uppfinningar och välmärkta Big-Pac-lådor som alltid innehöll något annat än vad de var märkta med. Och då brast alla mina murar och fördämningar som jag intalat mig själv att jag inte haft. Jag grät i dagar.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov. Men döden har varit högst närvarande med sin skugga under hela året. Som en påminnelse om att livet har bara ett löfte, döden. Och du vet aldrig när det löftet infrias.

Vilka länder besökte du?
Väldigt många, men ingen som finns på din världskarta. Med andra ord har jag knappt varit utanför kommungränsen, men lider inte nämnvärt av det.

Bästa köpet?
Korna! Och mina arbetskängor med stålhätta och trampskydd.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
När jag fick besked om att min novell är en av dem som blivit antagen till boken; Över en vårfika.

Och när jag skördade mat från odlingarna tillsammans med barnen.

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017?
Utrymme. Fysiskt sådant. Jag vill med andra ord bli klar med huset.

Dans. Mera dans.

Vad önskar du att du gjort mer?
Dansat. Bjudit hem folk. Gått ensam i skogen.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Grubblat. Herrejävlar vad jag har grubblat det här året.

Favoritprogram på TV?
Så mycket bättre. Av den enkla anledningen att det är det enda programmet som jag sett under hela året, och det vara bara för att Lisa Ekdahl och Jill Johnsson medverkade. Jag tittar annars inte på teve, förstår inte hur folk hinner, i ärlighetens namn.

Bästa boken du läste i år?
Jord – funderingar kring grunden i vår tillvaro av Håkan Wallander, professor i markbiologi och handlar helt enkelt om jord och om det universum som döljer sig i allt det där bruna, svarta. Och hur beroende vi är av att den mår bra, för att vi överhuvudtaget ska överleva.

Största musikaliska upptäckten?
Känslan av att själv frambringa ljud genom kulning. Jag var alldeles omtumlad efteråt.

Utöver det så har jag ytterligare fördjupat mig i gamla favoriter, främst vistolkningar av Dan Anderssons alster. Den, utan tvekan, bästa raden lyder;

”…. De veta ej, de tröga, de lärda, de rika,
vad livet är om natten i vildmarkens barm…”

Vad var din största framgång på jobbet 2016?
Att jag provat på lite olika jobb.

Största framgång på det privata planet?
Att bo i 1 rum och kök tillsammans med en 2-åring, 4-åring, en rastlös Millimetermann och en Knasig-Katt. Att rodda hela det spektakel som uppstår när vi trängs på sådan liten yta, men ändå ska erhålla en fungerande vardag med leksaker, kläder, köksutrustning, räkningar, färgpennor, sovplatser och allt annat som behövs. Det har jag gjort utan att fullständigt tappa förståndet. Även om det många gånger varit bra nära. Utan tvekan så har detta varit min största framgång på det privata planet. Nästan så att det är värt en bragdmedalj. Minst.

Största misstaget?
Självtvivlet. Självkritiken. Den där ständiga djävulen som sitter på axeln och viskar dumma saker.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare.

Vad spenderade du mest pengar på?
Huset.

Något du önskade dig och fick?
Att bli publicerad i någon form.
Vänner som delar mitt intresse för skrivandet.
Gammalt hö och tidningar.
Egenodlade tomater. (Även om det officiellt krävs ett växthus för att de ska bli röda, vilket det inte gör. Det var bara så, att jag åt upp alla röda innan någon annan i familjen hann märka dem. Men säg inget till Millimetermannen, för han har lovat mig ett växthus eftersom han själv längtar efter egenodlade tomater. Och det fick vi ju inte. Officiellt.)

Något du önskade dig och inte fick?
En groventré, tvättstuga och sovrum. Men förhoppningsvis kommer det under 2017. Och vi jobbar stenhårt, så ingen kan klandras för att det inte blev klart.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Det var en tisdag och jag fyllde 30. Var och handlade grönsaker tillsammans med barnen, och när jag kom hem igen så hade en av mina finaste vänner varit förbi och lämnat en vinbärsbuske och några balar med halm, men tyvärr hunnit åka. Sen åt jag och barnen potatis och köttbullar, såg på film och åt popcorn.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mindre grubblerier. Mindre sociala medier. Mer träning.

Vad fick dig att må bra?
Skogen. Min älskade skog. Den har räddat mig så många gånger under det här året.
Mina odlingar.
Att skriva.
Träffa vänner.
Att arbeta med kroppen.
Dagar vid sjön.

Vem saknade du?
Vännerna som inte längre bor på samma ort. Ibland vill man bara kunna ta en kopp kaffe.

Pappa. Jag har saknat honom varje år sedan han dog, men i år har det varit så tydligt att han inte finns här, när jag som mest behöver honom.

Mest stolt över?
Alla de fina människorna som finns omkring mig. Att jag får vara en liten del i deras liv, och att de vill vara en liten del i mitt.

Jobbet vi gör med gården.

Högsta önskan just nu?
Att människan vaknar och bestämmer sig för att göra en skillnad.

Och att vi blir klara med huset. Det har varit inspirerande, roligt och utmanande, men nu börjar det bli tungt.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag ska dräpa den där djävulen på axeln. Det ska jag göra. Brutalt och målinriktat.

Till Dig i juletid.

21 december, 2016 / SlaktarStina / 1 kommentar

Jul. Och mitt i allt stök och bök så vill jag att du tar ett steg tillbaka, kanske två. Stannar upp och betraktar. Känner. De där tankarna som mal. De där måstena som du bär i ett ok på din axlar. Försök sätta ord på de känslor som far omkring inom dig.

Sen vill jag att du ser på dig själv med distans. Och funderar. Om det var din bästa vän du hade framför dig – vad hade du då sagt? Vilka råd hade du givit, om det handlade om någon annan än dig själv? Någon som du verkligen bryr dig om, någon som du älskar?

Jag tvivlar på att de råden är liktydliga med den piska som du själv svingar ovanför din rygg. Den viner runt ditt huvud och klatschar mot din själsliga ryggtavla medan orden ekar; jag ska bara….., bara lite till….., bara jag har gjort…. Hålögt kämpar du vidare, trots att orken för längesedan sinat. Trots värken i din kropp, trots oviljan i din själ, trots yrsel, glömska och en krånglande mage. Din kropp skriker SLUTA! Men du lyssnar inte. Du piskar på, och låter dig själv förblöda.

Gör inte det.

Lägg ner piskan. Stäng din mun. Ta till dig råden som du hade gett till din bästa vän. Var din egna bästa vän.

Sätt dig ner. Stäng av telefonen. Tänd ett ljus. Och sitt sen där. Betrakta lågans stillsamhet. Låt tankar få komma och gå, låt känslorna få ta sin rättmätiga plats. Och känner du då, att detta har jag definitivt inte tid med, så är du verkligen på ruinens brant och balanserar. Men du ser det inte själv. Så, ta ett steg tillbaka. Kanske två.

Julen stundar. Ta hand om varandra. Men börja med att ta hand om dig själv.

Fullmåne och julmagi.

14 december, 2016 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Fullmånekväll i december. Mörkret inomhus avslöjar att natten gjort sitt tidiga intrång. Utanför fönstret sträcker sig trädens skuggor över den snötäckta marken. Krispigt klar fullmånekväll. Jag kränger på mig overallen och går ut till korna. I pannlampans sken mockar jag ur och blir sen stående. Tittar. Lyssnar. Kornas malande käkar och prasslet från hö och halm. Det är fängslande. Rogivande. Jag blir stående tills pannlampan slocknar. Drar min hand längs den långa brunröda halsen. Kliar, smeker. Hon sträcker fram hakan och lägger hela sitt huvud i mina händer. Där, precis där, under hakan, är det som skönast, just ikväll. Jag säger godnatt.

Pannlampan har jag stoppat ner i fickan, den är överflödig under fullmånens mäktighet. Jag lämnar små tomtespår i den skimrande snön när jag planlöst rör mig omkring. Inget egentligt mål, ingen egentlig uppgift. Det är bara för vackert för att gå in.

Jag stannar upp utanför huset. Ser de snedhängda gardinerna och fingeravtrycken på fönsterglaset. Adventsstjärnans ljus. Julmagi, så som mina barn skapar den. Och jag känner, långt där inom mig, att är det någon som kan mjuka upp min minst sagt vassa känsla för julen, så är det dem. Dem som visar mig allt det där, som vuxna för länge sedan glömt.

Jag fortsätter gå. Ut över ängen där korna ska beta, genom odlingarna där frön ska få gro. Vidare in i skogen där virket växer, ut över marker där veden har stått. Ner till hygget där grisarna ska få böka och sen hem igen på vägen som trampats av så många fötter innan mina. Kan inte sluta fascineras av skuggorna på snön. Kan inte sluta titta på de snötyngda träden. Vill inte sluta känna den kalla luften mot min kind. Det är så ofantligt vackert. Och mitt i allt det här vackra, där bor jag. Där är jag.

Där granarna slutar och björkhagen tar vid, passerar jag ett spår. Snön som tryckts ner och hasats undan av fötter som trampat. Kanske är det mina egna. Kanske är det en gårdtomtens. Tomten som smyger omkring i månljusets sken när ingen ser. Som tar hand om djuren och kliar dem på ryggen, precis där de själva inte kommer åt. Kanske är det den tomten som passerat här. Kanske är det jag själv. Vem vet.

Sagan om hur SlaktarStina fick sin ko

9 december, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det var en gång en liten bortglömd gård, i en bortglömd del av Dalarna, och där bodde SlaktarStina tillsammans med sin Millimeterman. Tillsammans hade de två barn, 6 dvärggetter och en knasig katt. Varje dag pratade de om att så småningom, när de fått klart huset och fått klart gården, så skulle de även ha kor. I alla fall några stycken. Deras dröm var stark och sann, men ändå så långt bort i fjärran när de knotade på med arbete, familjeliv och gårdsuppbyggnad. Men om kvällarna, när mörkret hade lagt sig och tystnaden spridit sig över gården, tillät de drömmarna om korna att få gro. Millimetermannen genom att lusläsa ko-annonser på Blocket. Han skrållade tills armen domnade, men fick varje gång ett stick av besvikelsen egg då han insåg att kor oftast säljs i främmande land, långt, lång bort. Dvs Skåne. Eller Småland.

SlaktarStina var däremot inte mycket för att läsa annonser, istället grävde hon ner sig i böcker om nötkreatur och bete. Böcker, fyllda av tabeller, ord och beteckningar som hon inte förstod, men som ändå ingav henne någon form av hopp. Hopp om att hon, för varje läst kapitel, vara en liten bit närmare tillvaron tillsammans med kor. Dessutom näst intill förföljde hon de stackars människor som på ett eller annat sätt besatt den kunskap och erfarenhet som hon själv så innerligt önskade sig.

Men så en dag, när SlaktarStina hoppat i sina bästa jag-orkar-inte-byta-om-från-underställs-kläder, hände det där oväntade. De där oväntade som bara kan hända på en liten affär långt ute på landsbygden.

Där, mellan hyllorna med glutenfritt och havregryn, uppenbarar han sig. Ko-mannen. Idolen och legenden. Han som alltid haft kor och som alltid kommer att ha. Han stod där.
De brukar aldrig träffa på varandra i affären, SlaktarStina och Ko-mannen. Men just den här dagen gjorde dom det. Och just den här dagen, satt det en man hemma på hans gård, och den mannen ville sälja en ko. Med kalv. Och det berättar han för SlaktarStina, den här gråmulna lördagen i början av oktober.

Och där hade vår saga kunnat sluta, om det nu inte var för SlaktarStinas magkänsla. Eller om det är brist på förnuft, det är nog en tolkningsfråga. Men den där magkänslan kändes som en brustablett i ett glas med varm sockerdricka. Så hon skickade hon ett sms till Millimetermannen. Hon ville inte ringa eftersom han satt på pass i de djupa granskogarna, spanande efter älg. ”Ko med kalv till salu. Alltså en riktig ko! Rödkulla. Här, nära. ” Han ringde genast upp. Ett nödläge är ändå ett nödläge. Och nu var han för nyfiken för att låta bli. Han viskade tyst så att inte jaktled…..jag menar älgarna, skulle höra honom. 24 timmar senare så började de tillsammans slå ner stolp för en ny hage. En kohage.

Och där mina kära läsare, tar den här sagan slut. För en dag, när leran var som lerigast och isen var så där glansigt hal, så var det dags att hämta hem korna. Hela familjen var samlad i bilen och med kärran på släp rullade de ner för sitt lilla berg. Och det var ungefär då som sagan fick en mer action-betonat händelseförlopp. Landsbygds-action. Med en SlaktarStina i tårar och en Millimeterman täckt i koskit.

Men det mina vänner, det är en helt annan historia.