Veckan har inletts med några tunga dagar, som om jag har gått omkring och varit bakfull. Det blir alltid så efter såna intensiva dagar som en kurshelg innebär, även om inte en droppe alkohol har inmundigats. Men jag blir liksom full av allt annat. Av intryck och uttryck, ljud, möten och närvaro. Värme, engagemang och känslor.
Så när alla samtal tystnar, när alla ansikten är utspridda över landet igen och en ny vardagsvecka tar vid – så är det tungt. Huvudet spränger och blicken är grumlig. Initiativförmågan är ovanligt låg, och kroppen är trött. Liksom tanken.
Jag har varit i detta tillståndet tillräckligt många gånger för att veta att det kommer. Jag har också varit i tillståndet tillräckligt många gånger för att veta vad som hjälper – praktiskt arbete utomhus som inte kräver särskilt mycket eftertanke
Så jag plockar ner stängsel. Hugger ved. Ställer iordning inför vintern. Låter kroppen bearbeta alla intryck från helgen, medan händerna plockar och fötterna vandrar. Vinden sliter i mitt hår och markens väta letar sig in mot huden. Doften av löv som börjar sin förruttnelse på marken. Ljuset som låter sig övermannas av årstidens obarmhärtighet. Stängseltråd som fyller rullarna, stolpar som läggs i hög. Tiden som gör, vad tiden gör.
Då släpper tröttheten, motståndet och tankarna klarnar. Och jag kan lättare se, vilken fin helg det var. Och det är först då jag kan ta till mig, allt som sades, allt som gjordes, allt som vi upplevde tillsammans.
Och jag kan åter igen konstatera; det blir oftast något väldigt fint när människor möts och delar sina tankar och erfarenheter med varandra. Det ingjuter hopp och kraft, att lyssna och att bli lyssnad till. Även om det kan kosta ett par dagar med känslan av att vara bakfull.
Men det är det värt. För sen klarnar tanken, när kroppen är sig själv igen. Och man inser, att berusningskraften från alla härliga människor fortfarande sitter kvar, även när känslan av bakfylla släppt. Så tack till alla er som gjorde helgen till vad den vart!
Det är en månad sedan jag skrev här sist, och anledningen till det är att vi befinner oss i den mest intensiva perioden av året. Det är kalvningar och lamningar, hagar som ska byggas och underhållas, rovdjur och ovanliga fåglar som hälsar på, samtal som behöver göras, förfrågningar som behöver besvaras, föreläsningar som ska genomföras, studiebesök, slutförande av betesplaneringen, kvällsaktiviteter och fotbollsmatcher, potatis som ska ner i jorden – och mitt i allt det där så ska man sova, laga mat och se till att kläderna inte är allt för orepresentabla.
Det kan låta fruktansvärt, men det är en oerhört fin tid. Visserligen är den slitsam emellanåt. Men slitsamt är inte farligt, det är bristen på återhämtning som är farlig. Och känslan av meningslöshet. Den upplever jag aldrig.
Dessa händelserika dagar ger en glöd och krydda till livet, som ytterligare stärker tacksamheten att få vara vid liv, och få uppleva allt det här. Jag skulle inte vilja byta det mot något välbetalt kontorsjobb i världen. Den här tiden är varje dag ett äventyr, en utmaning och fullt av känslor spridda över hela känslospannet. Små stunder av återhämtning, mitt i allt sprudlande liv. Jag är aldrig så levande som nu.
Och mitt i det här kraftiga, brusande forsen av dagar och liv, så behövde vi byta vindrutan på en bil. Och jag åtog mig det uppdraget, med tilltron om att det ingick en lånebil och att jag skulle kunna utföra en hel del ärenden i staden medan vindrutan byttes. Men ingen lånebil ingick, så nu sitter jag strandad på ett industriområde en hel dag. Som om livet själv satt ner en stoppkloss och sa – nu sätter du dig och skriver! För datorn har jag turligt nog med. Så nu får jag ägna timmarna åt allt det där som jag senaste månaden skjutit undan.
Och då blev det en inlägg här. För att ni ska veta att vi lever, och är igång, men det blir väldigt lite tid vid datorn. Jag har ständigt bloggen i tankarna, men prioriterar sömn och mat.
Vill man följa eskapaderna som är så här års, så kan jag rekommendera att söka upp mig på Instagram – det är oftast enklare att skriva något kort där när tillfälle ges (klicka på länken så kommer du dit). SlaktarStina heter jag där, om du vill söka själv.
De datum som det har kommit kalvar är; 17/4, 19/4, 22/4, 27/4, 28/4, 1/5, 3/5, 5/5, 7/5, 8/5, 9/5, 11/5 och 15/5. Det är ännu tre stycken kor som inte har kalvat, men trots det, så börjar det dra ihop sig för att sammanställa kalv-lottot och utse vinnaren! Ni är några stycken som har gissar riktigt bra!
Måndag morgon. Det knastrar från nattfrusen mark och solen letar sig upp bland grantopparna. Det blir små moln av mina andetag och i huvudet listar jag upp de administrativa uppgifterna som jag behöver ta tag i den här måndagen, så här efter påsklov och flerfaldiga födelsedagsfirande. Skatteverket, infomail, rapportering till certifieringsorgan. Betesplanering, förbereda föredrag, skriva faktura, betala faktura. Så mycket längre hinner jag inte, det plingar till i telefonen. Kalv i hagen. Hjärtat tar ett skutt och adrenalinet ökar i kroppen. Egentligen ingen större överraskning, men ändå, årets första kalv är alltid lika omtumlande. Nu börjar det.
Upp med barnen och i med frukost. Packa iordning grejer och ner till hagen. Det är en vacker morgon. Två grader kallt och en sol som lovar varmare temperaturer längre fram på dagen. En fin dag för ett nytt liv. Jag undrar vem det är som kalvat. Millimetermannen har sin övertygelse, jag har en annan, men ingen av dem är rätt.
Men det spelar ingen roll. För där i hagen på foderresterna ligger kon tillsammans med sin nyfödda kalv, och allt ser bra ut. Det var jag iochförsig redan informerad om, av de skickliga kalvspanare som jag har runtomkring mig, men oron släpper aldrig helt innan jag sett dem själv.
Kalven sover och kon reser på sig när jag kommer emot dem. Hon tittar på mig med den där blicken som bara nykalvade kor kan ge, och hon muar det där typiska ko-kalv lätet. Tittar på mig utforskande, med frambenen något bredare isär och huvudet ner. Det prasslar av fruset fjolårsgräs runt mina stövlar och jag ryser. Om det är av kylan eller över situationen som sådan, kan jag inte riktigt svara på. Jag pratar med henne och hon låter mig klia henne över ryggen. Efterbörden har inte släppt, men jag ser att ena sidan av juvret är urmjölkad.
Jag lämnar henne och kalven ifred. Öppnar en bal åt de andra korna, ser att de mår bra, men det är svullet, spänt och stånkigt för flera av dem. Inom 6 -7 veckor så kommer hela hagen att bubbla av skuttiga kalvar. Jag ryser igen. Solen har klättrat upp till trädtopparna och den värmen min rygg när jag går tillbaka till kalven igen. Jag har med mig en famn med hö till kossan, och hon äter med god aptit. Jag kontrollerar kalven närmare och den får sina gula, fula lappar i öronen.
Men förutom dem så är allting så övervälvande vackert. Morgonen, kalven, kon och livet. Värmen från kropparna i den kyliga morgonen, fjolårsgräset som gömmer det nya, späda, gröna. Nu börjar det, nu börjar det!
Jag får en del frågor kring vår vinterutfodring, så jag tänker att jag skriver ett inlägg om det! Flera av mina regenerativa vänner har ett liknande tänk, men utförandet kan skilja sig åt beroende av våra förutsättningar och sammanhang. En del kör med traktor, några med ATV eller som oss – manuellt. Det skiljer sig åt om man använder foderhäck eller inte, och allt är beroende av sammanhanget – vilka är vi och hur vill vi leva, vad försöker vi åstadkomma och vad har vi för resurser för det? Hur som helst, här kommer en beskrivning av hur våran vinterutfodring ser ut just nu.
Någon gång när backen bär, och tiden finnes, så ställer vi ut hösilagebalarna där nötkreaturen kommer tillbringa vintern. Så här såg det ut hösten 2020. Man kan tro att någon krupit runt med tumstock, höjdmätare och allsköns andra attiraljer för att få det symmetriskt, men så är det inte. Det är bara min Millimeterman som utövar sin sällsynta talang och tilldragelse för symmetri när han kört ut balarna med traktorn.
Och så här ser det ut när snön sen har kommit.
default
Det sitter en enkel eltråd runt balarna som gör att djuren inte kommer åt dem. Vi har testat utan, men de gnager gärna hål på plasten då. Trots fri tillgång på foder, mineraler, träd och barka osv. Så vi stänger av dem.
När det sen är dags för utfodring, så sker den helt manuellt. Jag använder en kniv för att skära av plasten och rullar sen av nätet. Plastens bottenplatta blir kvar, men den brukar vara enkel att plocka bort allteftersom balen minskar. Sen rullar jag fram foderhäcken och tippar den över balen.
Den foderhäcken vi har väger ca 75 kg enligt tillverkaren, är 6-kantig och har 12 stycken ätplatser. Antalet foderhäckar som är igång är beroende av antalet djur i flocken. Foderhäcken som vi har till detta är inte optimal för systemet, men den är den minst sämsta som vi har kunnat få tag på.
För oss är det väldigt viktigt att det dagliga arbetet kan ske utan traktorer, helt enkelt för att jag vägrar stå ensam med hungriga djur och en traktorjävel som inte startar en kall måndag i februari. Förutom alla andra fördelar med att inte behöva använda traktor dagligen, så känns det tryggt utifall jag skulle bli sjuk eller skadad. I princip vem som helst kan hoppa in istället – allt som krävs är en kniv, en hyffsat fungerande kropp och några minuters muntliga instruktioner.
När foder häcken är på, flyttar jag eltråden så de kommer åt den nya balen. Är det tjäle i backen så underlättar det att ha en skruvdragare med en borr som motsvarar, eller lite större än, diametern på dina stolpar.
Eftersom det är foderhäcken vi flyttar, så förflyttas också utfodringsplatsen hela tiden. Detta gör att tramp, bajs och foderspill blir utspridda över en större yta. Det innebär också att foderplatsen är ren och att marken där de tidigare ätit till stor del får vara i fred och får möjlighet att återhämta sig efter den kraftiga massagen av några ton kor fördelat på några klövar.
default
Och ja, är det inte tjäle i backen så kan det bli väldigt söndertrampat, beroende av hur väl marken bär. Vi upplever att det är värst på senhösten, när växtligheten har stannat av, det är blött i markerna och minusgraderna ännu inte har kommit.
Stakheden, början av december 2020, efter balutfodring.
Då är det lerigt, brunt, geggigt och det känns som att marken är förstörd för all framtid. Och eftersom vi människor är en handlingskraftig art, som gärna vill fixa och dona, och sen slå oss för bröstet om hur bra det blev pga vår handlingskraft och uppfinnarförmåga – så är det lätt att börja tänka tankar om harvar, plogar och allehanda motordriva redskap, i ett omtänksamt försök att göra saker och ting bättre.
Men under åren som vi har hållit på, har vi också lärt oss att oron över marken är obefogad. Marken återhämtar sig, och det med besked, om vi bara ger den chansen genom att helt enkelt hålla oss ur vägen och gör minsta möjliga. Och med minsta möjliga, så har vi valt att tolka det som ingenting. Ingen bearbetning, inga frön, ev någon enstaka avbetning med djuren. Och då kan samma plats som på tidigare bild, se ut så här knappt ett år senare.
Stakheden, mitten av oktober 2021, betat 1 gång med för få djur (pga att vi har för få djur)
Det här systemet har vi kört med sedan vintern 2017, när vi hade 5 kvigor och en tjur. Det har hittills fungerat utmärkt under tiden vi har skalat upp, och idag har vi strax under 50 nötkreatur. Vi ser fantastiska möjligheter att använda vår vinterutfodring för att förbättra de marker där vi under sommaren ska skörda vårt vinterfoder, för vilket inträdet i utedriftsprogrammet har varit ett viktigt steg framåt. Nu kan korna flyta fram i landskapet även på vintern, och gödsel sprids, kor trampar, markerna förbättras – och det med väldigt låg inblandning av energislukande traktorer.
Men bäst är förstås om korna kan skörda sitt foder själva, under så stor del av året som möjligt. Så vi fortsätter att utforska det, vad som krävs för att förlänga betesperioden ytterligare. Och djuren verkar helt med på noterna – att beta är det bästa.
(vill du se vinterutfodringen i filmformat, så finns den här. Filmat av Johannes Graaf, Södra Dalarnes TV. Men jag vill höja ett varningens finger innan – mängden spill som blir kvar är ej representativt för hur det brukar se ut – foderhäcken brukar vara tommare än så innan de får en ny bal. Men vid filmtillfället så behövde vi anpassa oss till situationen, därav det stora spillet.)
Dags för sammanfattning av året! Som vanligt använder jag samma frågor som UnderbaraClara, vilket jag gjort de senaste åren, även om jag emellanåt har justerat dem lite. Utom 2019, då jag helt hoppade över årssammanfattningen och insåg sen att jag verkligen saknade möjligheten att gå tillbaka och läsa. Och för den extra tankestunden och reflektionen en sammanfattning ger – testa själv!
Gjorde du något 2021 som du aldrig gjort förut? Ja, vi hemslaktade en stut, till följd av att han skadat benet i hagen. Jag var med i några inslag i SVT på temat Regenerativt lantbruk. Bekantade mig med klövspaltsinflammation. Genomförde EOV-mätning på markerna som vi fått förtroende att ansvara över. Plockade ut en grindisolator från ögonlocket på en kviga. Fick en förfrågan om korna ville lyssna till en cellokonsert.
Genomdrev du någon stor förändring? Både ja och nej. Ja, för att vi har verkligen arbetat med att få lite stabilitet och lugn i tillvaron. För oss innebär det att inte hugga på alla briljanta idéer som dyker upp i huvudet, utan ha lite is i magen och låta dem mogna till sig lite till framtiden. Det är en stor förändring för oss, och till följd av det så har det inte varit så stora förändringar överlag, utan allt har tuffat på. Ovanligt lugnt och stabilt, vilket vi verkligen har behövt.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, flera stycken faktiskt! Grattis till er,! Ni har införskaffat biljetten till livets mest känslomässigt omtumlande berg-och-dalbana! NI kommer känna känslornas ytterligheter på ett sätt som ni aldrig tidigare kunnat föreställa er, mixat på ett delikat sätt som bara föräldraskapet kan åstadkomma!
Dog någon som stod dig nära? Han stod mig inte nära, men det var en person som jag tyckte mycket om. Han ringde mig emellanåt och erbjöd mig hönor eller gamla lantbruksredskap eller något annat som jag kunde tänkas behöva. Han bullrade med sitt skratt, och de pliriga ögonen glittrade när han berättade något med dialekten klingande. De grova händerna som hjälpte alla som behövde. Så oerhört godhjärtad.
Han var den som tillsammans med sin fru öppnade upp sitt hem för mig, när gårdsbrunnen torkade ut och jag stod som gravid gräsänka med en energisk ettåring vid min sida. Under en veckas tid fick vi husrum, mat, omtanke, vila och ett nöjt barn som plockade tomater, kollade på hönor och åkte traktor. Den mannen dog i år. Och jag har fällt många tårar över det.
Vilka länder besökte du? Sverige. Ser i dagsläget ingen anledning att åka någon annanstans. Möjligtvis till Zimbawe då. Och kolla på betande kor och prata holistic management. Annars kan jag vara hemma i Sverige.
Bästa köpet? Nilson. Älskade, fina, tokiga, energiska Nilson.
Saknade du något under år 2021 som du vill ha år 2022? Lite mer action. Lugnt och stabilt är bra, men jag har också kommit fram till att jag älskar att leva med livets fartvind mot kinden, och att det faktiskt kan få vara så. Att lugn och harmoni kan få finnas, och det i farten. Det kan stundtals vara jobbigt, men det är ändå då jag mår och funkar som bäst, när det rör på sig och livet utmanar.
Vad önskar du att du gjort mer? Fotat med systemkameran, har blivit väldigt lite med det i år. Har insett att för mig är det bästa sättet att minnas en känslan i en stund – att fota. Och sen skriva om det. Som att jag blir mer närvarande då, hur motsägande det än kan tänkas te sig.
Vad önskar du att du gjort mindre? Scrollat. Ätit sådant som jag vet att jag inte mår bra av.
Favoritserier från året som gått? Följer inga serier, det finns väldigt många saker som jag hellre gör.
Bästa boken du läst i år? Jag har läst en hel del, men kommer inte ihåg en enda, vilket kan betyda att de inte gjorde särskilt stort avtryck på mig, utan mer fungerat som avkoppling. Inte fy skam det heller.
Största musikaliska upptäckten? Alltså, jag är ju fast i mitt gamla träsk med mina gamla låtar och artister. På svenska ska det vara, med bra och genomarbetade texter. Tipsa mig gärna om dina bästa!
Vad var din största framgång på jobbet 2021? Oklart. Just nu står jag på en platå och trampar. Återinvesterar allt som blir över, förbättrar det som kan förbättras. Gör mitt bästa för att sitta still i båten och fokusera på rätt saker som tar oss dit vi vill.
Största framgång på det privata planet? Den envisa djävulen som brukar sitta på min axel och viska elaka saker i mitt öra, har inte alls varit särskilt närvarande i år…! Jag gör mitt bästa för att dräpa den helt, kanske är jag ett steg på vägen. Kanske börjar jag bara bli vuxen och slutar upp med sådana där dumheter som att klanka ner på mig själv. Kanske är det för att jag har ett gäng vänner som förväntar sig större saker av mig, än att låta dumma tankar hindra mig från att vara mitt bästa jag. Ja, så är det. Tack för att ni finns och gör mig till mitt finaste.
Största misstaget? Det finns inga misstag, det finns bara lärdomar.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare, men mer fundersam.
Vad spenderade du mest pengar på? Privat – ett bilhelvete. Jag ser fram emot den dagen då vi skrattar åt nutidens transportidéer och normer. Kanske är kostnadsutvecklingen på bränslepriser ett steg i rätt riktning. Vad fantastiskt det vore om människor tillslut inte har råd att åka till jobbet längre – då skulle vi alla behöva hänga runt i landskapet och hjälpas åt att få fram mat istället. Plötsligt skulle det som verkligen är grundläggande för vår existenst få ta sin rättmätiga plats, tänker jag. Tills dess svär jag över bilhelvetet (även om den till stor del har förenklat vardagen) och göder önskedrömmarna om en häst istället. Eller kanske ett gäng draghundar! Det vore väl något att rulla ut för grusvägarna med!
Något du önskade dig och fick? En hund. Nu kan jag dö lycklig.
Något du önskade dig och inte fick? Jag fastnar på den här frågan. Troligtvis för att jag inte kommer på något. Det finns vissa saker som jag önskar att jag hade – som obehandlad mjölk direkt från kon, ett gästhus, en häst som transportmedel, snickar-talang och sånt där, men samtidigt vet jag att jag själv valt bort de sakerna till fördel för annat. Och då känns det fel att säga att det var saker jag önskade men inte fick – lyckan i mina önskningar ligger ändå i mina egna val, åtminstonde på den här nivån.
Vad gjorde du på din födelsedag 2021? Minns inte ens, det var en vanlig dag. Men det som hände den här födelsedagen var att det väcktes en längtan efter att fira den. Jag har aldrig velat fira födelsedagar, inte sett poängen. Men nu när jag fyllde 35, så var det som en glädje att få varit med ytterligare ett år. Som att självklarheten att få leva vidare försvann. Och är inte den tacksamheten värd att fira så säg?
Så vad säger ni – ska vi ställa till med kalas där i april? Jag vill inte ha ett endaste paket (och det är viktigt – jag vill inte ha grejer!), men jag vill ha glada människor, god mat och gemenskap. Inga högtidligheter, bara människor som träffas och som alla bidrar till att göra det till en trevlig och minnesvärd stund, glada över att jag har fått bli ännu ett år äldre, ännu ett år klokare.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mer löpning. Mindre syskonbråk mellan barnen. Men jag försöker intala mig att det är en fas, försöker andas och göra det bästa av situationen. Ibland innefattar det att sätta på sig peltorkåporna och stänga ute allt annat än precis det jag håller på med.
Vad fick dig att må bra? Spontana bad i Norrboån. 5 ägg och 50 gram smör till frukost. Oplanerad fika med människor. Löpning. Ostrukturerad rörelseträning.
Vem saknade du? De som inte finns med mig längre. Och de där människorna som jag gärna skulle träffa dagligen, men som bor för långt bort för att vi ska göra det.
De bästa nya människorna du träffade? Mycket konstig fråga, jag rangordnar inte människor på det sättet. Men jag har träffat många nya människor som alla har gett av sin krydda till mitt liv – tack för det!
Mest stolt över? Att vi överlevt ännu ett år med företaget. Med familjen. Med gården. Vår djurhantering. Att få varit med på ett hörn i den fina boken ”Jord, hopp och kärlek – att bygga matjord och reparera ekosystem” av Per Anders Lugn och Jeanette Andersson. Och så är jag rätt nöjd med den här texten som jag skrev här på bloggen i mars – den ger mig kraft och en riktning, en påminnelse om vem jag är och mitt sammanhang.
Högsta önskan just nu? Att människor börjar prata med varandra, men kanske framför allt – att folk börjar lyssna till varandra. Och sig själv – till känslan i magen, till förnuftet och sina egna värderingar kring vilket samhälle vi vill bygga. Vi behöver inte tycka eller tänka lika, men vi behöver kunna mötas med respekt, lugn, självdistans och en nyfikenhet inför tankar som är annorlunda än dem vi själva tänker. Först då kan vi föra en dialog som för mänskligheten framåt.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Tillåta mig själv att leva livet med fart, och njuta av färden. Släpa runt på kameran. Offra någon sovtimme emellanåt för att finna tid för skrivandet.
Söndag och han packar sin väska. Eftermiddagstimmar som är så välkända för oss båda, men som vi förträngt under sommarens ström av fina dagar. Vi har skördat vinterfoder, flyttat djur, byggt stängsel, planerat och beräknat. Drömt framtidsvisioner, burit fångsgrindar, väntat på veterinär och lärt oss lägga klövomslag. Flyttat djur i gryningen, röjt gräs i skymningen och legat på knä i markerna för att analysera arter, jorden och den livskraft som vi vill främja.
Men det där ligger bakom oss nu. Den långa sommaren är över och imorgon väntar lönearbete för min andra hälft, för min Millimterman.
Det är lite tungt. För oss båda. Vi tycker om att arbeta tillsammans. Och en dag ska vi göra det, varje dag, med djuren och markerna.
Ibland överväldigas vi av själva tanken – tänk att få använda varje dag till att vitalisera ekosystem – tillsammans. Att få göra det på heltid, helhjärtat med fullt fokus på den bygd som är vårt hem – tanken svindlar och får det att pirra i magen. Vilken lycka!
Det är sånt vi drömmer om, sena kvällar runt det stabila furubordet. Eller tidiga mornar när nattfukten fortfarande sitter kvar i gräset. På söndagar i hallen med väskan i handen och blanka ögon. Det är det vi drömmer om. Att få arbeta tillsammans med djuren och markerna, varje dag, året om. En dag är vi där. Men den dagen är inte nu. Så han packar sin väska och vi har båda en klump i magen.
Och för varje sak han lägger ner, växer ansvaret på mina axlar. Vi vet båda om det, och vi vet att jag fixar det. Men det känns lite som när man vandrar på fjället, och tillfälligt tagit av sig sin tunga ryggsäck för att vila. Och när man sen ska ge sig iväg igen, och knappt orkar axla den där tunga ryggsäcken, för man blir så medveten om dess tyngd. Lite så känns det, den här söndagen då han packar sin väska.
Ansvaret känns tungt att bära. Men vi vet också att det är precis som med vandrarens ryggsäck – bara man har fått den på plats igen och börjar vandra, så funkar det bra. För jag vet att jag klarar av att rodda med kor och barn, skola och träningar, mat och tvätt, bilar och hus, odlingar och hönor, handling och kompisar. Jag klarar av att rodda med allt som krävs, medan han sliter kropp och sula för att skapa oss den inkomst som djuren ännu inte ger oss.
Varje dag är ett steg närmare den vardag vi bestämt oss för att skapa. En vardag där vi får arbeta tillsammans, med djuren och markerna, med ekosystemen och livskraften. En dag är vi där, men den dagen är inte nu.
Skörden av vinterfodret är avslutat och vi kan bara konstatera att det har växt som sjutton under försommaren. Överlag så har det varit mycket växtlighet, men på några marker har det varit helt galet. Att just dessa galna marker hade djur för första gången på decennier förra året – kan vara en tillfällighet. Eller så är det inte så. Men vi kan bara konstatera att det var det som skilde dem åt i skötseln. Och det gav vitklövrar som var 70cm höga och djupa snår av kråkvicker. Och det älskade humlorna. Och vi var ganska hänförda vi också.
Ett försök att visa upp en välväxt vitklöver. Dock säger bilden mer om Millimetermannens fotograferingskompetens. Men man kan ju inte var bäst på allt….
Och det är lätt att titta på det man gör, och sen tolka alla tecken som att man gör rätt. Och det är lätt att titta på det man gör och sen vända bort blicken när det inte blir riktigt så bra som man tänkt sig, och därmed skylla på omständigheter. Man är ju inte mer än människa. Och just därför är jag så oerhört glad och ivrig över att det kommer göras en EOV-mätning på markerna vi brukar.
EOV (Ecological Outcome Verification) är ett instrument för att mäta hur markerna mår. Man tittar på biodiversiteten, tar jordprover, kollar jordens vatteninfiltration, nedbrytningen och massa annat. Detta görs av proffs, och de kommande dagarna är proffsen här, i Grangärde och Nyhammar, och ska hjälpa mig att få en bild av hur markerna som vi brukar, mår just nu. Woho! Man kan ju hoppa jämfota i extas för mindre!
Så hela kvällen igår kollade vi kartor, bedömde markerna och förberedde för arbete ute i fält under de kommande dagarna. Det ska bli så spännande och lärorikt!
Och sen om fem år kommer de tillbaka och gör samma mätning igen, och då kan vi antingen konstatera att det vi gör på markerna är helt åt helvete för ekosystemen och livet här, eller så kan vi konstatera att det vi gjort bidragit till att stärka de processer som allt liv är beroende av. För det är ju det vi säger att vi vill göra.
Och det är ju bra, att få det svart på vitt, oavsett vad resultatet blir. För om jag är en människa som bara förstör, så vill jag gärna veta det. Då jag kan lära mig av misstagen och bli till något bättre. Och EOV kan hjälp mig med det.
Mer än så hinner jag inte skriva nu, men jag ska uppdatera er senare om hela upplevelsen och vad mätningen kom fram till. Och ser ni ett brokigt gäng som ligger på knä ute i grönskan, så är det troligtvis vi. Kom gärna och säg hej!
Första juni och stora koflyttarhelgen är avklarad. I fredags sorterade vi djur och skjutsade hit och dit för att få dem på rätt ställe inför sommaren. Det hela gick hur fint som helst och jag är riktigt imponerad över att vi fick till logistiken så bra och lyckades genomföra hela spektaklet! Ett gäng fick åka in på sommarkollo i stan, ett par fick åka på sommarkollo till våra vänner i Mjölnarbacken och kvar blev ungdomsgruppen i Norrbo. Lite lätt förvirrade, eftersom samtliga större ledardjur förflyttats till andra vyer.
På lördagen var det sen dags att flytta den förvirrade ungdomsgruppen till nya marker. Vi hade fin uppslutning från Norrbo-folket, och gick sen med gruppen längs vägen och ner i den nya hagen. Människor var glada, solen lyste genom de nyutsprungna björkkronorna och kvigorna var lugna och imponerade samarbetsvilliga.
Det är sådana stunder som man undrar varför man inte vallar runt kor hela dagarna istället. Liksom skit i stängsel, jobb och allt annat hitte-på, släpp korna och människorna loss och låt oss njuta av livet! Ungefär så.
På söndagen kom eldprovet. Då var det dags för korna och kalvarna att promenera från Stakheden ner till hagen vid OK. Jag vet inte hur långt det är, men vi har inte gått med dem så lång förut, och inte med så små kalvar. Men det var inget att oroa sig för – det hela gick fint. Med viss tvekan vid ett farthinder och vid en bro, men det löste sig efter lite busvisslingar. Inte av mig dock, såna talanger besitter jag inte. Kanske kan jag lära mig, kanske inte.
STORT TACK till alla er som var med och genomförde den här helgen .- ni är fantastiska. Nästan så jag skäms lite grann, när jag ser alla er som ger av er tid och engagemang för att jag har kommit på nån idé om att kor har ben och kan gå dit de ska. Tack.
Och jag kan inte mer än reflektera tillbaka och påminna mig själv om tiden då jag var hypernervös över att flytta mina fem kvigor ett trettital meter till den nya hagen. Det känns så avlägset. Tänk om jag vetat det här då.
Det finns vissa dagar då man vaknar, och tror att det är en dag som alla andra dagar. Ända tills telefonen ringer och en trevlig man i andra änden av tråden, undrar om han får spela cello för mina nötkreatur. Jag får frågor av alla dess slag, men den här var ny – det ska erkännas!
Jag är inte den som vill neka mina älskade djur en egen musikupplevelse, så jag svarade såklart ja. Och hela dagen gladde jag mig åt alla samtal, glädje och kreativitet som de här korna lockar fram hos människor. Och väntade med spänning på att få se, hur nötkreaturen skulle reagera.
Det visade sig, att i grannbyn finns en man vid namn Erik Nordström, som kan prata med kossor – via sin cello. Kolla in den här filmsnutten. (Klicka på den färgade texten så kommer du till länken) Oerhört bra att veta, om jag en morgon vaknar och alla nötkreatur är utspridda på byn – då ordnar vi cellokonsert helt enkelt!
Men Erik kan uppenbarligen så mycket mer än så, för i den här filmsnutten får sig nötkreaturen en liten kulturupplevelse i finaste form, när han avslutar med ett musikstycke. Vackert!
Så nu hoppas både jag och korna på ett nykomponerat stycke som vi kan döpa till Ko-polskan-kring-Norrbo. Det hade varit grejer det! Inspiration finns att finna på lördag – då ska nämligen detta gäng dansa vidare längs Norrbovägen till en ny hage. Om det blir harmoniskt och vackert eller kaotiskt och stressande, det återstår att se.
I helgen avslutades årets kalvningssäsong. På morgonen möttes vi av första-gångs-kalvaren Ellen som fött en fin och välmående kvigkalv, och framåt sena eftermiddagen märktes det att stora Dora också var på gång.
Jag har ju varit lite nervös för Doras kalvning, eftersom hennes kroppshydda intagit enorma proportioner. Det är tredje året nu som vi säger att hon måste ha två därinne. Och det är tredje året som det visar sig att vi har fel. Och det är tredje året som kalvningen flyter på hur fint som helst. Jag ska sluta nervösa mig helt enkelt.
Hur som helst så var det en stor tjurkalv, som är så där ovanligt vacker. Den har fått namnet Dario, efter regissören Dario Argento. Men det är inte jag som hittat på namnet till kalven. Upphovsmakare till kalvens namn är filmaren Johannes Graaf, som var på plats med sin filmkamera och förevigade stundens mirakel.
Johannes Graaf driver Södra Dalarnes TV – gå in och följ deras FB-sida här, så missar du inte något av hans filmprojekt. Titta gärna igenom tidigare material också, det finns många fina filmer och texter med lokal och historisk koppling till bygderna här omkring! Och vill du se kort-filmen som han gjorde hos mig och korna tidigare i vintras, så hittar du den här.
Så nu är kalvningssäsongen 2021 avklarad. Tio kalvningar under fyra veckor och jag pustar ut. Samtidigt nås jag av min vän Tomas på Bältaregården utanför Falköping – han har märkt 10 nyfödda kalvar innan lunch. Det ger perspektiv. Och visioner. Kanske mest det sista.
