Kategori: Slaktarn´s Gård (Sida 11 av 17)

Den första koflytten.

2 juni, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag ska för alltid minnas hjärtslagen. De hårda, dunkande. Då, när björkarna lyste av grönt och koltrastarna sprang runt i hagen. Svetten rann mellan brösten och solen värmde, ändå huttrade jag i förmiddagssolen strålar. Nervositet.

Jag hängde nonchalant mot grepen, i ett försök att lura både mig själv och min omgivning. Kanske mest mig själv. För de tittade på mig med de där djupbruna ögonen. Med huvudet höjt och öronen spetsade. De förstod att någonting var på gång. För kor kan man inte lura. Åtminstone inte jag. Och jag hörde hjärtslagen i hela mitt huvud. Kände hur de hindrade andetagen från sitt verkliga djup. Och med blicken fäst mot bergen bortanför, tvingade jag luften djupt ner i lungorna. Lugna, metodiska andetag. In genom näsan, ut genom munnen. Den friska försommarluften med doft av gräs och kittlande björkpollen fyllde min bröstkorg. Det bubblade långt ut i fingerspetsarna. Som sockerdricka i ett högt, smalt glas. Och jag vände blicken mot den där magra kon, som sedan i höstas gett mig så mycket grubblerier och glädje. Hon mötte min blick, helt stilla. Och jag tog ett sista djupt andetag.

Sen böjde jag mig ner och greppade hinken. Slank vant in mellan elstängslets metalltrådar som så många gånger förr. Förklarade kort att nu, nu följer du snällt efter mig, så som vi har tränat så många sena kvällar. Jag vet att du kan. Jag vet att vi kan. Sen vände jag ryggen till och började gå. Bestämd och målmedvetet stegade jag genom hagen. Lockade på korna så som mormor en gång lockade på korna. Och den magra kon med den vilda årskalven trampade lugnt efter mig. På ett fint led, som om de förstod att nu, nu var det verkligen läge att uppföra sig.

Och kanske var hon med mig, mormor. Kanske var hon det inte. Men hjärtats hårda slag landade som en boll av trygghet i magen. Och sen gick vi genom hagen. Ut genom den öppnade grinden, över marken där gräset börjat spira. De späda stråna frasade mot kängorna. Frasade mot klövarna. Ut på grusvägen och ner för backen. Ljudet av klövar mot små stenar och grus. Och den känslan, när jag passerar in i den nya hagen, med korna snällt på led bakom mig, och ser vyerna av skogen, marken och bergen – den känslan ska jag för alltid minnas. Så som jag för alltid ska minnas hjärtslagen innan.

Sen grät jag en liten skvätt av lättnad. Mot axeln på Han som alltid litar blint till min förmåga. Och bland vitsippor och björkar som slår ut, var jag där och då mer levande än någonsin.

Bråda dagar.

26 maj, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det är bråda dagar nu. Nu när våren bestämt sig för att bli försommar och kvällarna är långa ljusa och, än så länge, knottfria. Det finns tusen saker att skriva om. Alla de där tusen sakerna som jag pysslar med om kvällarna tills mörkret sakta sänker sig över skogen och fågelsången tystnar, om blott för några timmar. Exprimentella potatisland, spenatuppror, nya husdjur och nya ko-erfarenheter. Grisfrågor. Sånt som hör livet till, helt enkelt.

Men det stora projektet nu är den nya hagen, en bit upp i byn. Just nu röjer vi undan sly och tar bort en del träd. Det är några dagars jobb, trots att vi är flera som hjälps åt. Lämpliga träd kvistas och används till stängselstolp. Det känns fint på något sätt, att det ena liksom ger det andra, att allt hänger ihop. Och framför allt, att vi gör allt det här tillsammans.

Det blir mycket ris och grenar som ska släpas. Vilket är en av mina favoritsysselsättningar, faktiskt. Som balsam för själen. Jag beskrev det mer ingående förra året, här; Släpa ris och reda tankar.

Men nu måste jag sova. Det är så lätt att glömma det, dessa ljusa bråda dagar.

Det nya tillskottet – grisarna!

12 maj, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Låt mig presenter det senaste tillskottet här på gården; grisarna! De har nu varit hos oss ett par veckor nu och börjar verkligen komma till rätta.

När dem kom hit till skogen så var de lite vilsna, lite osäkra. Rädda. Och vad annat kan man begära när de aldrig sett världen utanför en grislada. När de aldrig känt solen värma mot ryggen, aldrig tryckt ner trynet i kall och fuktig jord. Då är det inte så konstigt att världen utanför grisladans betonggolv kändes stor och skrämmande. Men till min stora glädje verkar det inte som de har några problem med att anpassa sig till livet som lyxgris.

Nu kommer de springande med viftande grisknorrar när jag närmar mig med mathinken. Ja, förutom på morgonen när jag måste väcka dem. Då tittar de yrvaket upp ur halmen innan de skuttar upp och kastar sig över grishon. Jag ler när jag hör deras grymtande och snuffsande när de mumsar i sig maten. Grönsaker och frukt, bröd och lokalproducerat spannmål. Mellanmål fixar de själva. Rötter och maskar, gräs och insekter. De har upptäckt glädjen i att böka bland stubbar och ris och är alltid jordiga på trynet när de kommer för den obligatoriska ryggkliandet.

Att grisarna nu äntligen är här är på många sätt en milstolpe i gårdens utveckling. Och för varje kväll som jag står där nere på hygget och hackar grönsaker, så känns det bara starkare och starkare i bröstet – vi är på rätt väg.

Vad håller vi på med!?

19 april, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Man kan lätt tro att det spårat ur fullständigt, när man betraktar vårt senaste projekt här på gårdens marker. Vad är det där liksom? Har Millimetermannen byggt en hockeyrink? Mitt ute på kalhygget? Har han lite för lite att göra? Det är ju inte ens rakt… något måste vara fel. Bäst vi ringer och hör efter.

Ungefär så kan det kanske ha låtit bland människorna i vår omgivning. För sen vi drog igång med det här projektet så har telefonen gått varm.

Och det är ju alltid roligt när trevligt folk ringer. Ännu trevligare är det när trevligt folk kommer hit. Då kan man passa på att sätta dem i jobb. Så det gjorde vi så klart. Är det kalas så är det ju ändå kalas.

Och kalas innebär ju presenter. Och den här gången även en för tidig 40-årspresent till Millimetermannen själv. För innan dagen var slut så hade han ett eget litet hus placerat i hockeyrinken. Rejäl stomme och raka vinklar, helt i Millmetermannens smak. Han somnade lycklig.

Återstår att se om det är han som flyttar in eller någon annan. Den som lever får se.

Ved, virke och herrparfym.

2 april, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Våren är här, och det tydligaste tecknet på det är att vi är klara med veden. Doften av björk och gran som torkar i vårens vindar är nästintill oslagbar. Hjärtat blir liksom så där varmt och det pirrar i kroppen. Skulle kunna vara en storsäljare som herrparfym. Med en bas av solvarm hud och möjligtvis en liten spets av tvåtaktsolja också. Jag skulle falla som en fura.

Hur som helst, det känns rätt fint att ha veden avklarad. Och efter vedtider så kommer virkestider. Vi har plockat om virket som vi sågade förra året för att göra plats åt det nya. Rejäla granplank från vår egna skog. Det är jävlar i mig kärlek det.

Knas-Katten var självklart med och kollade kvalitén. Han synade noga och klassificierade sedan sortimentet i tre olika kvalitéer för att de ska nå rätt användningsområde.

Det förstaklssiga virket är husvirke och ska användas till lador och hus. Andrasorteringen är grisvirke och får duga till grishus, gethus och andra djurbyggnationer. Ja, förutom till korna då, de klassar in under husvirket. Oklart varför, men uppenbarligen förekommer någon form av hiarki på gården.

Sen är det skräpet som blir över och det är mitt virke till mina odlingsbyggnationer. Man kan lätt tolka det negativt att jag får lov att husera bland tredjesorteringen, medan Millimetermannen plockar ut godbitarna ur virkeshögen. Själv ser jag det som en fråga om talang – Millimetermannen behöver raka brädor, medan jag klarar av alla sorters virke. Slutsatsen får du dra själv.

De finaste stunderna.

8 mars, 2017 / SlaktarStina / 5 kommentarer

De finaste stunderna är när vi är tillsammans. När vi gör saker tillsammans. Familjen. Jag, Millimetermannen och de där nyfikna, fundersamma, uppfinningsrika små varelserna som är våra barn.

Som i helgen när vi genomförde första etappen av årets vedmaraton här på gården. När vi står där nere på gårdsplanen bland stockar, sågspån och vedklampar. Vi fyra. Alla iförda overall och hörselkåpor. Solen som inte vill nå fram genom molnen och snön som trotsigt börjar falla. Det gör inget. För ungarna skyfflar spån för glatta livet och jag och Millimetermannen sköter maskineriet. Det flyter på. Vi flyttar fram stockar och låter vedmaskinen kapa och klyva dem till nästa vinters ved.

Det kommer en tung stock. Otymplig, snedvriden. Så där som man kan bli efter en livscykel där törnarna varit många. Den är svår att flytta och vi får kämpa på. Och helt plötsligt så är vi fyra som sliter, knuffar och drar. Barnen har på eget bevåg kastat spadarna och slutit upp vid vår sida. De kämpar och sliter. Tar kommandot och räknar in oss, skriker hejaramsor. Heja mor, heja mor! Jag smälter inifrån och ut. Mina krafter blir enorma. En blick på Millimetermannen och jag kan konstatera att han upplever detsamma. Våra blickar möts och mer än så behövs inte.

När stockuslingen är på plats gör vi high-five och sprider lovord över vårt fina samarbete. Vi är ett bra team! Sen kastar någon sågspån i sitt syskons ansikte och får en spade över armen i gensvar. Tårarna sprutar och energin är slut. Vi går in. Gör upp en eld i spisen och dukar fram smörgås och kaffe. Varm choklad och bortglömda pepparkakor.Kinderna hettar och musklerna är trötta.

Och jag känner, i varje cell av min kropp, att trots alla ställen i världen, trots alla människor som finns, trots allt spännande som finns att göra, uppleva, uppnå. Så vill jag bara vara precis här, med precis de här människorna och kapa ved. Så att vi nästa vinter, återigen, kan tända en brasa i spisen efter en stunds meningsfullt arbete ute på gården. Detta är min plats på jorden. Och de finaste stunderna är när vi är tillsammans.

Lugnet före stormen.

31 oktober, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Imorgon vankas det snöoväder toppat med en klass 2 varning, enligt vädergudarna SMHI. De har svikit förr, så säker kan man ju inte vara. Men ändå, vi har slitit som svin i helgen för att bli klara med vårt senaste infall här på gården, ifall vintern lägger sitt vita täcke över oss imorgon. Och det lönade sig, för vi vi hann klart. Med nöd och näppe.

Men nu har lugnet lagt sig. Gården är städad, vinterdäcken är på och vinterkläderna är hyffsat lokaliserade. Så nu kan vilket oväder som helst svepa in, om det nu känner för det. Och skulle det nu bli så illa att vi blir isolerade här uppe i några dagar, så går det ingen nöd på oss. Vedboden är full, skafferiet likaså och kaffepannan står troget och väntar bredvid vedspisen.

Och det känns skönt att veta, att vi klara oss, även om vi så skulle vara strömlösa och bortkopplade från omvärlden ett par dagar. Här finns allt vad vi behöver. Och det är trygghet. Tak över huvudet, vatten, värme och mark att bruka. Världen kan rasa, vi klarar oss.

Men tar kokkaffet slut, då vette-sjutton…..

Semestertider.

31 juli, 2016 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Semestertider. Vi arbetar strävsamt på med huset. Och en del runt omkring. Bygger, river, snickrar, planerar. Gräver. Åker på familjeutflykt till bygghandeln. Vi försvinner lätt i vår lilla bubbla av hammarslag och centimetrar. Klockan är sedan några veckor bortglömd och förnekad. All form av vardagliga rutiner utsuddade. Dagsformen, vädret, hunger, ork och lust är det som styr.

Ibland, när byggdammet stockar sig i näsan, släpper vi allt. Slänger på fikabord, fiskegrejor och matkorgen på vagnen och tar traktorn ner till sjön. Plockar skogshallon längs vägen. Förtjusas av obehaget att ha en sprattlande liten fisk i sin hand. Äter kvällsmat i kvällssolen med fiskjusarna som skriar över vattnet.

Sen åker vi hem. Till trångboddhet och framtidsförhoppningar. Barnen somnar och vi arbetar målmedvetet på. De små luckor av tid som jag i vanliga fall ägnar åt bloggen och annan digital tidsförströelse, försvinner.

Men snart är vardagen här igen. Vi plockar fram klockan och almanackan, planerar, strukturerar och nöter in rutiner som får vardagens hjul att snurra så gnisselfritt som möjligt. Och då. Då kommer de där små luckorna tillbaka. De där små luckorna som gör det möjligt för mig att berätta om det campingliv vi numera lever och om Knas-Katten som är skitsur. Om de fula odlingarna som ger mig så mycket glädje och om bockarnas singelklubb. Om allt det som händer när man sätter sig på en stubbe och låter livet komma ikapp. Vare sig man vill eller inte.

Tacksamheten över hjälpsamheten.

25 juli, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Då var vår första höskörd inne på skullen. Den blev helt full. Trötta i musklerna och med hödammet som kittlar i näsan så spekulerar vi i hur många decennier som passerat sedan den senast såg ut så här. Torkar svetten ur pannan och kommer inte fram till något bra svar. Men det är nog länge sedan. De matfriska bockarna ska nog ska kunna äta sig mätta över vintern.

Vi räknar inte på kostnaderna. Inte heller på tiden det tagit för att slå, vända och bärga höet från alla dessa små åkerplättar. Vi utgår från att det inte lönar sig, för så är det nog. Att det hade varit både billigare och mer tidsbesparande att köpa hö från någon storbonde på annan ort. Men allt handlar inte om pengar. Allt handlar inte om tid. Det finns så många andra värden i att bruka dessa små plättar som trängs mellan storskogen och igenvuxna snår, här, i närheten av gården.

Doften av nyslaget gräs som kittlar i näsan. Kokkaffet som hälls upp i en termos, den fulla fikakorgen. Kvällsljuset som silas mellan träden när dagens sista småbalar slängs i. Barnens lek kring åkrarna, skratten uppe på skullen. Tröttheten i kroppen när vi alldeles för sent kry
per ner mellan svala lakan. Meningsfullheten och teamkänslan som hela tiden dallrat i luften.

Och när vi förnöjt står och lutade mot skullens uråldriga timmervägg, lite stolta över att det lilla berg av torra grässtrån som vi åstadkommit, så uppfylls vi av tacksamhet. Tacksamhet över att vi har dessa möjligheter. Tacksamhet att allt gick bra. Men framför allt tacksamhet över all den hjälpsamhet som sköljt emot oss dessa dagar. Byfolk som kommit med sina egna maskiner för att hjälpa till. Slängt på höbalar. Givit oss av sin tid. Grejer har lånats ut, dörrar har stått öppna, barn har passats. Vi har fått hjälp med traktorer som har krånglat, blivit bjudna på paj och framför allt så har vi fått förtroendet att bruka marker som inte är våra.

All denna hjälpsamhet! Tack.

Då var det dags – första höskörden.

18 juli, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Mitt i husbyggnation och skördetider, så är det dags att ta hö. Det är första året med höskörd för oss. Under våren har vi kuskat länet runt och köpt gamla skrotiga högrejer av folk som antingen blir glada för att någon vill hålla på, alternativt tycker vi är dumma i huvudet då vi vill binda upp oss på höskörd de få vackra sommardagar som är. Mest det sista faktiskt.

Men vi har inte låtit oss nerslås. Vi har kört hem lass efter lass med mer eller mindre tvivelaktig utformning. Därefter har vi servat och bytt delar efter bästa förmåga, svurit några ramsor, lånat ihop det som fattats och nu återstår bara att hålla tummarna för att den här cirkusen håller hela vägen. För någonstans måste man ju börja.

Och nu är de där vackra sommardagarna här. Igår slog vi av och nu väntar vändning, fortsatt tillbedjan till vädergudarna SMHI om uppehållsväder och sedan ska härligheten köras in. Jag har redan fått en lektion av 4-åringen om min placering och uppgift på hövagnen inför upptagningen.

Han körde nämligen hö i fjol, med grannarna. Det är mer än vad vi andra har gjort, så han måste ju erkännas som någon form av expert i det här sällskapet. Bäst att lyssna, så kanske vi ror det här i hamn.