Kategori: Slaktarn´s Gård (Sida 12 av 17)

Väggjäveln.

14 juli, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Första dagen på semestern och vi vänder upp och ner på hela huset. Känns det som. Sovrummet, hall, tvättsortering och linneförvaring flyttar in i bland allt det andra. Vi sätter för dörren till badrummet och flyttar tandborstar in i köket. Resten av sommaren lever vi på 1 rum och kök. För nu ska väggjäveln rivas.

Ja, man kan tycka att det är lite väl kraftfulla ord att ta till, men det är så det känns. Allt jobb som ligger bakom denna stund. Både fysiskt och känslomässigt. Allt som hänt sen vi beslutade att här ska vi bygga vårt hem, vår familj. Från den kvällen då vi tillsammans gick runt och byggde luftslott, med drömmar och värderingar som enda utgångspunkt. Och en bit mark som behövde bli större.

Nu är marken lite större. Och när väggen rivs så blir en del av detta luftslott verkligt. Även om det är långt ifrån klart. Blir vi någonsin klara?

Med huset; ja. Med gården; nej. Och vi är ivriga att få sätta tänderna i det där nejet. Att få jobba vidare med de visioner vi har för gården och det liv vi här formar. Utefter våra förutsättningar, utefter våra värderingar, utefter de visioner vi har. Och först vill vi ha en bra bas. Först ska vi ha klart huset. Och snart så ska väggjäveln rivas.

Överlevde jag?

6 juli, 2016 / SlaktarStina / 1 kommentar

Jag har fått flertalet frågor om jag överlevde isoleringen av utbyggnaden. Klart jag gjorde. Och det blev alldeles ypperligt isolerat. Tror jag. Dock har ingen frågat om Millimetermannen överlevde isoleringen, men jag kan ändå informera er om att det gjorde även han.

De tveksamheter som uppstått efter isoleringen kopplat till överlevnad eller inte, handlar mer om Knas-Katten. Han blev alldeles överväldigad av det mjuka fluffet som sprutades ut och verkar ha tänkt att här, här blir ju alldeles perfekt för mig att bo och göra både det ena och det andra. Detta gällde på övervåningen där vi ännu inte fått igen golvet, så vi löste det genom att ta bort stegen han brukar klättra upp på. Och han löste det problemet genom att vässa sina klor och sen stamklättra upp för en av de synliga limträbalkarna vid den kommande trappen. Väldigt fina märken blev det, tyckte han. Jag håller inte med och har förbjudit honom att vara i utbyggnaden. Han samtycker inte.

Så just nu pågår en katt-och-matte-kamp, där han gör allt för att komma in i utbyggnaden och jag gör allt för att han ska hålla sig därifrån. Hittills vinner jag och katten är skitsur. Men hur jag ska lösa det när vi ska riva väggen, vet jag i ärlighetens namn inte. Då vinner väl han och det är jag som är skitsur. Den som lever får se.

Mitt i alltihop hann vi livrädda en av getabockarna också. Men mer om det en annan gång.

Cellulosaisolering och kroppsmått.

30 juni, 2016 / SlaktarStina / 1 kommentar

Arbetet med utbyggnaden fortskrider, även om rapporteringen om den är bristfällig. Den senaste tidens jobb har helt enkelt inte gjort någon större synlig skillnad, vilket gör det hela ganska tråkigt. Men inte desto mindre viktigt.

Men nu står det klart för att isoleras i slutet av veckan – äntligen! Det kommer hit en firma och sprutar i cellulosaisolering och allt är förberett och klart, i sann Millimetermanns anda. Tillslut. För det fanns en del frågetecken fram tills alldeles nyligen. Men som oftast när Millimetermannen har frågorna, så är det jag som har svaren. Den här gången var jag svaret.

Ett frågetecken handlade helt enkelt om hur vi skulle komma åt att isolera ute i hörnen. Problematiken kring detta kan författas till en hel roman, men jag ska bespara er den informationen. Vi kan nöja oss med att konstatera att det hela ligger ganska trångt till, men ändock, det måste isoleras.

Och det är här som jag är nyckeln till evig framgång och lycka. Eller något sånt. För det visade sig att huset är byggt efter mina kroppsmått. Om det är ren tillfällighet, eller är en tydlig reflektion av Millimetermannens dagliga tankar låter jag vara osagt. Men vi kan konstatera att bjälklagen på övervåningen är placerade med min rumpas bredd och tjockleken är en bröstkorg hög. Ganska exakt. Och det är ju bra.

För det möjliggör att jag kommer in till de där hörnen och får den äran att sköta isoleringsslangen. Under förutsättningen att jag håller samma kroppsform till det kommande veckoslutet vill säga, midsommar och kalas till trots. För trots att mina mjukare delar på bröstkorgen under de senaste åren uppnått en imponerande flexibilitet, så var det inte många millimeter över att spela med.

Återkommer med ny rapport när isoleringen är på plats, då är det nämligen dags att riva väggen. Och det känns som att det är då, då som det roliga börjar på riktigt.

Ett jättelyft.

21 juni, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

I fredags ställde vi till med fredagsmys! På vårt sätt vill säga.

För det kom en lastbil. En stor lastbil, med ännu större kran och jättelånga stödben. Samtliga familjemedlemmar blev exalterade. Några för den imponerande fordonet, andra för arbetet som äntligen skulle bli utfört – flytt av den gamla vedboden.

Utan pardon kopplades den gamla boden med den nya panelen fast och for upp i luften. Ojojojojoj, pep jag i sann mamma-anda. Cooooolt, utropade 4-åringen med stora ögon som glittrade av dyra lastbilsdrömmar.

Utan problem kom den sen till sin nya plats och döptes därmed om till sophus då den hädanefter skall agera sopsorteringscentral här på gården.

Vi vinkade av lastbilen och kände en oerhörd lättnad och glädje över att boden var på sin nya plats. Det blev ett jättelyft! (Ibland kan jag inte låta bli det där med ordvitsar….) Nya vyer och möjligheter öppnade sig, och verkligheten blev lite mer lik den dröm vi har i huvudet.

Lite tårögda konstaterade vi att det här var värt att fira. Och som vi firade. Det var nästan så att det spårade ut.

I soffan skålade vi med en delad folköl och åt en halvt paket kex. Sist det hände var hösten 2014 när utbyggnadens grund var färdiggjuten. (klickar du på texten kommer du till det inlägget) Men då åt vi popcorn.

1000 meter metalltråd.

8 juni, 2016 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Så kom slutligen stängselgrejerna. Efter många vändningar och arga samtal till stackars sommarjobbande kundservicepersonal, så kom dem slutligen fram. Och då var det bara att köra igång att stängsla in den nya hagen. Inte för att det längre gick någon nöd på getabockarna, för de har skött sig alldeles ypperligt på fribete. Lämnat odlingarna ifred, strosat omkring och betat i godan ro. Kommit fram för att bli kliade emellanåt och sen snällt gått in och lagt sig för kvällen. En kväll stängde det tilloch med dörren efter sig, så det enda jag behövde göra var att sätta på haspen. Väluppfostrade så att de förslår.

Men det fanns andra skäl till att hagen behövde stängslas in, så Team Slaktarn´s tog helt enkelt tag i saken. Till en början gick det riktigt bra. Alla var glada och arbetet förflöt enligt planen.

Ända tills någon öppnade en rulle HT-tråd och intalade sig själv att det skulle nog gå bra att rulla ut den utan vinda. Jag säger någon, för vi behöver ju inte peka ut den skyldige. Dessutom är jag en så oerhört snäll och förstående fästmö, och det vore ju synd att förstöra min välputsade image.

Vad händer då när någon försöker rulla ut en rulle HT-tråd utan att använda vinda? Jo, det blir ett jävla trassel. Tänk er känslan när man hittar det bortglömda headsetet i en väska och det hela mest ser ut som ett ormbo. Eller ett garnnystan som katten fått tag på. Precis så var det, men det handlade istället om 1000 m metalltråd. 1000 meter metalltråd som spänner, snärjer och tvinnar sig åt alla möjliga håll. Man kan bli knäpp för mindre.

Hur gör man då för att lösa detta trassel? Jo, en får stå och hålla i själva nystanet och den andra får ta änden och dra den igenom en del av trasslet för att få lös uppskattningsvis 1 meter. Sen är det bara att gå tillbaka, dra igenom ändan en gång till för att vinna ytterligare ca 1 meter. Och det är nu jag påminner er; 1000 m metalltråd. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Och helt plötsligt fick uttrycket: ”Det man inte har i huvudet får man ha i benen” en ganska tydlig innebörd.

Jag vet inte vad andra kärlekspar gjorde den lördagskvällen/natten, men jag tror ni kan lista ut vad vi gjorde. 1000 meter metalltråd. Dock finns inga fotografier från spektaklet, ty det finns några få tillfällen i livet som det inte riktigt är läge att hiva fram en kamera. Detta var ett sådant.

Men allting har en ände, så också 1000 meter metalltråd. Nästa rulle åkte dock upp på vindan utan större invändningar. Och då var hagen klar på ett litet kick! Alldeles precis i tid för att ta emot Slaktarn´s nyaste tillskott; getabocken Victor – välkommen!

Getabockarna och betet.

1 juni, 2016 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Slaktarn´s Parkförvaltning utgörs av våra 6 getabockar. De sköter sitt arbete alldeles förträffligt. Långt över förväntan, om vi ska vara ärliga. (Men säg inte det till dem, för då kommer de kräva löneförhöjning alternativt prestationsbonus.)

Med andra ord så är betet slut i deras hage och vi har ännu inte fått upp stängsel till den nya hagen. Våra medarbetare har varit missnöjda en tid, vilket de inte är sena med att skrika ut så fort vi visar oss utanför dörren. Det är hjärtskärande att höra dem beklaga sig, så jag har försökt mutat dem med exklusivt hässjat ängshö och diplomatiskt förklarat för dem att vi jobbar på att lösa problemet. De mumsar gladeligen i sig, lyckliga över att få så delikat hö. Trots det, så hotade de igår med att ta till sanktioner om jag inte omgående löser problemet. Jag vet inte vilka sanktioner det rör sig om, men efter en titt på Gustavs horn (han är ledare), så vill jag nog inte veta heller.

Melker och Gustav går ut på andra sidan stängslet.

Så jag släppte ut dem. De började omgående ge sig i kast med sina nya arbetsområden.

Bobbo in action.

Såklart. Och jag kände mig som en idiot som ansett mig belastad med följande problem samtidigt; brist på bete och ingen tid för gräsröjning. Typiskt mänskligt problem. Båda två löste ju liksom varandra. Dock uppstod det ett nytt – skydda odlingarna.

Men det visade sig heller inte vara något problem, då jag hade den bästa hjälpen med vallningen.

Till kvällen var de alla mätta och belåtna efter ett hårt eftermiddagspass, och gick snällt in i sitt lilla hus så jag kunde stänga in dem för natten. Tacksam över att de inte begärde övertid.

Men vad som händer nu, när de vet att gräset faktiskt är grönare på andra sidan, återstår att se. Men jag har lovat dem fortsatt vallning varje eftermiddag. Så ni vet. Att utifall ni träffar på någon bortsprungen getabock på något oväntat ställe, så hör den troligen hemma här. Men jag tror, jag säger tror, att vi har lite för bra sammanhållning för att det ska hända.

Vädrets nyckfullhet.

20 maj, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Förra veckan gled vi omkring i shorts och trodde att sommaren var här, och det för evigt. Stoppade ner allt som såg ut som ett frö i jorden och kände att det kanske var lite för sent. Kanske.
Smög ut på kvällarna och drog runt med vattenslangen och förbannade att sommarodlingen började med torka. Ivrigt påhejade av en hel miljard helikoptermyggor som åtrådde mitt långsamt pulserade blod.

När sen väderprognosen visade på ett par dygn med regn så jublade jag inombords. Mina odlingar behövde verkligen regn. Så jag lämnade locken öppna och kröp nöjd ner under mitt varma täcke när vindarna började vina utanför husknutarna. Ja, efter att jag jagat ifatt både parasoll och några bortglömda kartonger vill säga. Hur som helst.

Dagen efter vaknade jag av att ungarna skriker i lyckorus; SNÖ! Mor det är snö! Nu kan vi åka bob! Jag drog täcket över huvudet. Försökte värja mig från dagens sanning. Men efter att de kärvänliga barnen ryckt av mig det varma täcket och i i mångdubblat cresendo dragit sina värsta gnällversioner av dags-att-gå-upp-nu, så var jag så illa tvungen att se sanningen i vitögat. Det var värre än vad jag kunde tänka mig. Som att vakna upp en dag i februari, överallt låg ett vitt täcke av snö.

Efter någon minuts muttrande gjorde jag det enda vettiga; spenderade dagen på annan ort och låtsades som att det aldrig hänt. Kände mig lurad och bortgjord som planterat ut stackars bönplantor som nu, antagligen, fått sätta livet till. Men sen på kvällen, när snön smält bort och skymningen silades fram över landskapet, så hittade jag den här. Potatisblast som kämpat sig upp genom halmtäcket.

Och därmed blev naturen förlåten för sin nyckfullhet och obarmhärtiga väderomslag. Allt blev glömt och förlåtet och jag kastade mig tillbaka i nybörjarodlarens obegränsade iver.

Skördetid.

13 maj, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Sedan ett par veckor tillbaka skördar vi för fullt. Knaprar rädisor och mumsar spenat. Och jag kan konstatera att den där halvtimmen jag offrade till vintersådd en solig februaridag, var lätt värt besväret. Till nästa år ska jag offra en hel timme av de 672 som finns i februari. Och förhoppningsvis skörda obegränsat sen i maj. Den som lever får se.

Men då ska jag ska komma ihåg att märka upp vad det är jag sår. För att komma ihåg vad som sås, det gör jag inte.

Jag har haft några blad som växte och växte men som till min stora besvikelse aldrig fick någon knaprig rädisknöl. Vilket helt enkelt berodde på att det var spenat som frodades. En fin överraskning som gjorde mig glad resten av dagen. Så kanske kan det vara värt att glömma märka upp sådderna ändå.

Morötterna är också på väg upp, till min stora glädje. Dem är efterlängtade av alla, och varje dag kolla vi hur mycket dem har växt. Oftast genom att ovarsamt dra upp en näve för att sen sucka; näää, inga morottar. Men en dag så är dem där. Om det nu finns några kvar att dra upp.

Potatisen är också i jorden. Eller snarare i halmen/höet. Jag har provat en variant som ska förbereda marken för vidare odling nästa år, utan att behöva gräva det minsta. Det ska bli intressant att se om det lyckas. Om det blir några potatisar vill säga, jord blir det ju alltid. Det är bara en fråga om tid.

Och tid, det finns det ju alltid. 24 timmar per dygn, 365 dagar om året. Men hur många år det blir, det vet ingen.

Släpa ris och reda tankar.

20 april, 2016 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Jag tar steget ut i skogen. Eller snarare den mark som för en tid sen var skog, men som i väntan på att bli betesmark, är någonting helt annat. Något oklart, oidentifierbart. En mark under förändring. Precis som jag själv.

De forna granarnas stockar är bortforslade och sågade. Kvar ligger granris i ett stort hav av virrvarr. En tät matta av grenar. Obeskrivligt många grenar. Precis som tankarna i mitt huvud. Ett motstånd för allt det där som vill växa och gro. På marken under mina fötter. I huvudet och hjärtat mitt.

Jag andas in doften av gran. Tar på mig arbetshandskarna och hugger i. Drar. Gren för gren släpar jag fram över marken. Lägger i prydliga högar. Prydliga högar med kvistroten åt samma håll. Ibland är dem tunga. Stora, yviga, täta. Jag sliter för att få loss dem. För att reda ut dem mot de andra, för att få ordning i oredan.

Kavlar upp ärmarna i den värmande vårsolen. Fortsätter att släpa. Gren för gren. Stundom är det tungt. Ibland går det lätt. Granriset rasslar mjukt när jag blottar marken under. Ser ljusgrönt liv som kämpat för att nå vårsolens hoppfullhet. Känner mina andetag. Hjärtat som slår. Skogsfåglarna som sjunger. Torra grenar som knäcks ner i mossan under mina skor. Den kalla vätan som tränger in.

Jag borde äta, men har svårt att sluta. Det är befriande att få reda upp oredan. Befriande att få slita, kämpa, göra och direkt se resultat. Känna arbetet i kroppen, granbarrens stick mot mina nakna underarmar. Jag lever. Herregud vad jag lever.

Tillslut slutar jag. Sätter mig ner. Det finns fortfarande grenar kvar. Det finns fortfarande tankar kvar. Virrvarr som ska läggas i prydliga högar. Vårsolen värmer mitt svettiga ansikte. Och jag känner att nu, nu når den allt det där som vill växa och gro. Det där på marken. Och i huvudet och hjärtat mitt.

Knas-Katten intervjuar – SlaktarStina 30 år

13 april, 2016 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Med anledning av SlaktarStinas 30 årsdag, så har Oknyttnytt bett mig att göra en intervju med jubilaren. Efter hårda förhandlingar för ett mer än skäligt arvode, så ställde jag upp. De flesta av er prenumererar säkert redan på Oknyttnytt och har därför redan läst intervjun, men för er som inte gör det, så får ni nu den exklusiva möjligheten att läsa den här.

Jaha, Grattis SlaktarStina! Du fyller nu 30år och från och med nu kommer dina fysiska förutsättningar bara att bli sämre – hur känns det?
Det känns okej. Jag åldras ju som alla andra levande ting, det är inget som går att göra något åt. Men jag gör mitt bästa för att behålla styrka och smidighet så långt upp i åren som möjligt.

Då har du då misslyckats hittills, åtminstone vad gäller smidigheten. Men det var inte det vi skulle diskutera nu – Varför heter du SlaktarStina? Det låter ju på alla möjliga sätt brutalt och lite barnsligt!
Jag behövde ett namn på bloggen när jag startade den en gång i tiden! Och då blev det SlaktarStina eftersom gården som vi bor på kallas för Slaktarn´s och har så gjort sedan början av 1900-talet. Då drevs gården av en driftig man vid namn August, som liksom sin far var slaktare. August byggde upp ett, för den tiden, högst modernt slakteri och jag kan tänka mig att det var i den vevan som gården blev att kallas för Slaktarn´s. Så mitt bloggnamn fick helt enkelt bli SlaktarStina.

Varför då, du hade ju lika gärna kunnat heta SkogsStina, KnasStina, eller CykelStina?
Jamen, redan när jag började skriva fanns det en tanke om att bloggen till stor del skulle dokumentera uppbyggnaden av gården och det liv som vi vill leva här. Så det kändes fint att ha något namn som anknöt till den.

Uppbyggnad och uppbyggnad…. bortser man från min klätterställning som ni envist kallar för ”utbyggnaden av huset” , så tycker jag mest att ni river ner. River ner, gräver och tar ner träd. Och skaffar barn.
Ja, hittills har det varit mycket sånt. Gården har ju stått mer eller mindre obrukad i drygt en generation, så det finns en del att göra. Och barnen var det ingen idé att vänta med!

Nej, det förstår jag, ni behöver väl all arbetskraft ni kan få…Stackars barn. Men när blir ni klarar då? Så ni kan åka till Thailand, titta på teve och bli som vanligt folk?
Klara? vi kommer aldrig att bli klara. Det här är ett livsprojekt och en livsstil vi har valt. Vi tycker om att bygga, planera och arbeta tillsammans. Lösa problem och komma med nya idéer. Förverkliga. Vi är ett bra team! Och vad ska vi till Thailand och göra, när allt vi vill ha finns precis här?

Usch, så tråkiga ni är. Jag skulle ju kunna få en lugn stund iallafall om ni drog iväg några veckor…Nu kör vi några snabba så vi kan avsluta det här och få något vettigt gjort istället.

Morgon eller kväll? Kväll.
Kaffe eller the? Kaffe. Helst kokkaffe.
Favoritfärg? Alla. Om de är starka och klara. Gärna i kombination. Gärna i mönster.
Livsmotto? Acceptera eller agera. Man tager vad man haver. Och det finns bara 7 saker som du verkligen måste.
Get eller katt? Ehhh….Den tänker jag inte svara på.

Nej, den var egentligen onödig. Det är ju självklart att katt är det enda alternativet….Och med dem orden tackar jag, Knas-Katten, för förtroendet. På återseende!