Kategori: Slaktarn´s Gård (Sida 13 av 17)

Presenningar

7 april, 2016 / SlaktarStina / 4 kommentarer

En blåsig dag kom vi på att vi borde vika ihop alla presenningar och lägga in i någon lada. Det är liksom då man blir påmind om att det borde varit gjort för länge sen. När de fladdrar omkring likt väldiga löv över åkern, på flykt ner mot skogen.

Att vika stora presenningar en blåsig dag, är lättare sagt än gjort. Men vi har gjort samma procedur några gånger under vår tid här på gården, så strategin är noga utprovad. Millimetermannen jagar presenningar och jag jagar barn. Millimetermannen muttrar och jag svär. Sen placerar vi alla iblandade komponenter strategiskt och gör vad vi ska. Det är lite som att dansa. Och vi känner varandras rörelser bra vid det här laget. Tjopp, tjopp, tjopp – så är det klart.

Men att vi aldrig lär oss att vika ihop dem innan det börjar blåsa! En solklar förbättringspotential i team Slaktarn´s.

Om tio år

9 mars, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Om tio år är jag 39, med några veckor kvar till 40. Om jag fortfarande lever. Det vet man aldrig.

Men om jag lever om tio år, så hoppas jag att jag gett ut en bok. Eller åtminstone blivit publicerad i någon form. Det hade känts fint att se orden i någon mer form än den digitala. Utöver det vill jag leva tillsammans med min familj, här på gården, mitt i skogen, i den bortglömda delen av Dalarna. Som då, vilket jag hoppas och tror, inte är så bortglömd längre. För den här bygden, den här kommunen, har en potential som de själva ännu inte har insett. Och det är synd.

Hur som helst. Om tio år, på kvällarna, efter att vi tagit hand om djuren och avslutat dagens sysslor, ska vi sitta i varsin fåtölj uppe i takkupan. Jag och min Millimeterman. Mätta i magen av mat som aldrig passerat kommungränsen. Spana ut i hagen. Säga att; ja tänk, för tio år sen var här bara en tjock granskog! Tänk hur allting var då, när man trodde att kossorna var boven i klimatfrågan! Sen ska vi skratta åt mänsklighetens egen dumhet. Se tillbaka på föråldrade normer och förundras över beslut där problem löstes genom att skaffa sig två nya.

Barnen kommer skaka på huvudet åt oss, så där som barn gör när de själva börjar bli unga vuxna och deras föräldrar är nostalgiska.

När mörkret sänkt sig över skogen och betesmarkerna, ska jag lägga ifrån mig min virkning och skriva några rader i min dagbok. Jag ska skriva om vad vi gjort den dagen och jag ska läsa vad vi gjorde den dagen för flera år sedan. När jag bara var 29, barnen var små och vi var mitt uppe i husbygget. När jag längtade intensivt efter en hall, tvättstuga och groventré och precis hade sagt upp mig från jobbet. När framtiden var oklar och skrämmande, men ändå så självklar.

Sen ska jag tillåta mig att le, titta ut i mörkret och konstatera vilken skillnad små, små steg kan göra under 10 års tid.

Pardörrarna och tusen nyanser av blått

22 februari, 2016 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Förra året vid den här tiden så började jag fundera över vilken färg vi skulle ha på våra pardörrar. Det kan låta oskyldigt och vardagligt, men de stackare som fick den äran att delta i mitt funderade och grubblande, kan nog intyga någon annat. För att vara helt ärlig, så kan vi väl säga så här – jag måste fullkomligt tjatat hål i huvudet på de stackars människorna.

Men de höll god min och lyssnade tålmodigt när jag i väl valda ordalag försökte beskriva den perfekta nyansen av blått, fåordig som jag är (eller inte). Sen drog jag med dem på omvägar för att titta på hus med fina dörrar och hade även med mig några färgprover som jag inte var sen med att slänga upp varhelst jag såg en blå dörr. Kanske knacka på och prata lite om nyanser av blått också, när jag ändå var där. Tillslut försökte jag blanda den perfekta nyansen själv, men insåg ganska snabbt att det inte riktigt var min avdelning för tillfredsställelse. Det var helt enkelt många turer hit och dit, innan dörrarna tillslut kom på plats.

Men nu sitter dem där. Och går inte att stänga.

Vi hann nämligen inte få in värmen i utbyggnaden innan vintern, så dörrarna lever helt enkelt sitt egna liv just nu. Vissa dagar går de att stänga, vissa dagar går de inte att stänga. Allt efter vädrets omslag. Vi har gett upp alla försök att justera och hoppas på att det ordnar till sig när de får det varm och gott.Vilket ska vara till nästa vinter, om planen går som planerat.

Man kan inte lyckas med allt här i livet. Men färgen blev åtminstone perfekt.

(Förövrigt så är det ingen julgran – det är vår utebelysning och kommer antagligen stå kvar till midsommar ungefär)

Längtan.

27 januari, 2016 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Jag längtar efter en tvättstuga med groventré. Jag längtar efter en hall där jag kan böja mig ner utan att riskera att slå i rumpan i väggen och därmed huvudet i den andra. Jag längtar efter utrymme att organisera overaller, stövlar, mössor och de där förbannade vantarna som någon hustomte sprider omkring lite varstans. Jag längtar efter en trapp som inte är en stege, en garderob som inte är en tändsticksask och ett badrum som inte är en tvättstuga. Jag längtar efter någonstans att ställa upp min symaskin. Jag längtar efter björkar som börjar knoppas, jackor som kan läggas undan och fröer som börjar gro. Jag längtar efter kokkaffe i solen, fuktigt gräs mellan tårna och vårfåglarnas kvitter. Jag längtar efter hammarslag som ljuder genom skymningen. Den där sista stunden på dagen när vi tar ett steg tillbaka och ser vad vi åstadkommit, tar varandras händer och inga ord behövs.

Och det är en ganska skön känsla ändå, att längta. Det ger en drivkraft, en förväntan, en vägledning. För jag vet att det kommer en dag när allting det där bytts ut mot någonting annat. När vi nått fram, och har nya drömmar i sikte. När vi kan ta ett steg tillbaka och känna att det här gjorde vi bra. En dag längtar vi efter något annat. Men just nu längtar jag efter produktiva dagar med huset.

Vad längtar du efter?

Snö, kyla och vardagens lunk

5 januari, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Äntligen har kylan och snön kommit! Även om jag överväger att stryka den meningen när jag tänker på allt som går att inkludera under meningen ”två små barn och vintervantar”. Men bortsett från det så njuter vi över att vintern svept sin skrud omkring oss. Allt blir som ofantligt vackert. Och bobåkning är bra mycket roligare än att klafsa runt i lervälling. Kyliga fingrar till trots.

Mellan julskinka, tomtegröt och tillbakablickar på 2015 så har vi slagit ner stolpar till en ny hage. Självklart var Knas-Katten med och övervakade det hela. Det måste ju vara rätt, riktigt och framföra allt rakt. Dock osäkert om det var katten eller Millimetermannen som yppade de orden. Men bra blir det. Och ytterligare ett steg mot gården vi drömmer om.

Vi har även rivit en gammal bod, som fick sluta sina dagar som en vinterbrasa åt kråkorna. Det var stämningsfullt att höra eldens lågor spraka i den kompakta tystnaden som bara kan uppstå en snöig, iskall vinterdag, mitt i Finnmarkens granskogar.

Ett mycket värdigt avslut för gammalt timmer som var angripet av både det ena och det andra.

Det kändes som en fin avslutning på den långa ledigheten som vi haft. En ledighet som varit fin och bra på alla sätt, och nu är det dags för vardagen igen. Och jag älskar vardagen. Nu ska jag hugga tag i skrivandet, rutinerna och att rädda planeten. En fullt rimlig utmaning en vardag i januari.

En dag i december

12 december, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Dem påstår att det är mitten av december. Jag vet inte jag. Det enda jag vet är att idag har jag tillbringat tid ute i solskenet med att anlägga nya odlingsmarker. Eller jag tror det åtminstone. Jag har inte grävt ett enda spadtag, utan har inriktat mig på att muta maskarna till att göra det jobbet. Hur det går, återstår att se. Man måste ju prova.

Och när jag kämpade på med skottkärran i uppförsbacken, så kom jag fram till att gränsen mellan att vara innovativ och att vara en idiot, är hårfin. Närmare utläggning kring det, kan vi ta om ett år ungefär.

Gamla hus och nya tider

6 december, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

I skuggan av Knas-Kattens deltagande i tävlingen Årets Lussekatt, så rullar livet på här på gården. Trots att vi har haft en paus i utbyggnaden av vårt boninghus, så har den mesta delen ändå handlat om hus, men på olika sätt.

Delvis har det handlat om att förbereda rivning. Rivning av det stora huset och även ett mindre uthus. Det är vemodigt att riva hus, när man själv är så medveten om hur mycket arbete och själ det ligger bakom. Men jag har ältat det där nog nu. Det finns inget annat alternativ för det här byggnaderna som under många år stått med läckande tak. Nu känner jag snarare en iver över att börja. En symboliska handling för att en epok tar slut och en annan tar vid.

Men det är även byggnader som det fortfarande finns hopp om. Till min stora glädje så är det gamla slakteriet med tillhörande varmrök några av dessa. De är en viktigt del i gårdens historia och ett konkret tidsankare till varför gården kallas för just Slaktarn´s. Det är ju inte direkt någon slump att jag kallar mig för SlaktarStina. Men allt det där förtjänar ett alldeles eget inlägg. Om affärsrörelser, slakteriet, vindkraftverk och byns första cykel – för nästan hundra år sedan.

Ja, man kan väl säga att dagarna går och vi pysslar på här hemma. Vi kan konstatera att gården inte kommer att se ut som den en gång har gjort, men den kommer få livskraften och stoltheten tillbaka. Nu är vi en ny generation som sätter vårt avtryck här, bland Finnmarksskogarnas viskande granar. Och jag tror ändå att våra förfäder hejar på oss, vart än de nu må sitta.

Slutspurten för sommaren

20 september, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Hösten är här och vi stretar målmedvetet på med utbyggnaden av huset. För varje dag tar vi ett steg närmare vintern och för varje arbetad timme är vi ett steg närmare vårt första delmål – fasaden på utbyggnaden klar. Helt klar. Varenda plåt, varenda list, varenda liten fläck är målad. Det är inte långt kvar nu.

Dessutom har vi hunnit flytta vägen, nästan som en liten målbonus. Den gick tidigare direkt utanför farstubron, och då menar jag direkt utanför. Så vi drog ut den i en sväng på åkern istället och nu har vi helt plötsligt en gårdsplan. Visserligen en gårdsplan som till stor del ska schaktas bort till en början, men ändock en gårdsplan. (Bör tilläggas att det inte skall göras i år.)

Det har varit den intensivaste av högintensiva somrar. Precis som planerat. Det känns så oerhört rätt att vi valde att köra järnet med huset. Vi har gjort det bra om jag får säga det själv, och det får jag ju. Det har varit långa arbetsdagar och enveten strävan. Hårt jobb och obefintlig vila.
Men när den sista biten är satt och den sista brädan är målad och min älskade dörr är på plats – då ska vi andas ut för en stund och klappa oss själva på axeln. Hålla om varandra och känna att det här gjorde vi riktigt bra. Vi. Team Slaktarn’s.

Sen ska vi sätta oss ner och lägga upp planen för vintern – det är ju en insida som skall göras också.
Målorden är: det ska vara enkelt att leva, färg-för-fan, och hållbart. Så vi får väl se vad det blir för hopkok av det. Ett modernt Villavillerkulla kanske.

Tillökning på marksidan.

19 augusti, 2015 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Våra getter har inte klarat att beta av i hagen på det sättet som vi hoppats. Parkförvaltningen har med andra ord varit underbemannad. Så när de här två herrarna visade sig behöva ny arbetsgivare, så var vi inte sena att slå till.

Erfarenhet och pondus. Precis vad vår parkförvaltning behöver. Så välkomna – Melker och Gustav! Ni kan numera stolt titulera er som medlemmar i Team Slaktarn´s. Det är inte fy skam att skriva i sitt CV.

Sedemera uppdagades det att Melker och Gustav fick sparken från sitt förra jobb på grund av något för intensiva kärleksrelationer med sina kvinnliga kollegor. Och efter oönskad utökning av personalstyrkan till följd av dessa kärleksrelationer, så fick de helt enkelt sparken. Men det borde inte bli ett problem här, då det enbart är herrar i hagen. Hoppas jag.

Nu återstår att se hur gruppdynamiken utvecklar sig. Kanske har vi skaffat oss ett problem, men det återstår att se. Fortsättning följer!

Val av dörr

8 augusti, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Kanske är det för att dörrarna är lite av husets ansikte. Kanske är det för att jag ska vandra genom dem flera gånger varje dag, resten av livet. Kanske är det för att jag är lite knäpp. Oavsett vad, så har jag lagt nästintill oförsvarbart många timmar på våra nya entrédörr.

Det började redan förra hösten, när grunden stod klar och vi insåg att till nästa höst skall här finnas en ytterdörr. Pardörr, så mycket visste vi. Men vet ni hur många fler beslut som noggrannt behöver övervägas längs vägen? Hiskeligt många blev det för oss, visade det sig. Men jag ska bespara er den uppradningen. Men för att göra en lång historia kort – jag besitter numera en gedigen kunskapsbank gällande skillnader mellan olika dörrtyper och tillverkare.

I slutändan föll valet på att beställa en pardörr från ett lokalt snickeri. Och känslan när den var färdig- hallelejua! Vi kunde konstatera att så långt var våra val de rätta. Den var så vacker så att jag fick en tår i ögat och varm choklad i magen. Vår dörr. My precious.

Nu återstår bara målningen. Påbörjad, men ännu inte avslutad. Det blir några långa kvällar i strålkastarens sken ute i målarboden. Jag hoppas färgvalet och mina bestämda penseldrag gör dörren rättvisa. Den som lever får se.