Kategori: Slaktarn´s Gård (Sida 14 av 17)

Knas-Katten rapporterar.

18 juli, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

Tjena, Knas-Katten här. Jag tar tillfälligt över rapporteringen då de tvåbenta i hushållet mest springer runt som yra höns medan de bygger på min klätterställning. Jag fattar inte varför de hetsar så! Liksom slappna av en smula, lapa lite sol, jaga en sten, skräm en get – take it cool, liksom. Men det är klart, de har ju en poäng i det de säger; Man får inget gjort om man inte gör det som måste bli gjort. Typ något sånt, jag lyssnar ärligt talat inte så noga alla gånger.

Den börjar förresten bli riktigt fin nu, min klätterställning! Utsidan är röd och snart kommer tydligen teglet på. Om några veckor kommer fönstren också, så jag slipper snön till vintern! Måste även dela ut en eloge till min älskade Knas-matte som har lagt oräkneliga timmar på att hitta rätt färg till dörren. Det hade hon inte behövt, jag överväger att sätta min signatur där ändå, och då tror jag inte man tänker så mycket på färgen. Men det är ju snällt av henne att hon anstränger sig så, för min skull.

I övrigt rullar livet på rätt bra, jag har ju haft möjlighet att förhandla till mig lite bättre villkor i mitt anställningsavtal. Bland annat har jag en klasul som ger mig rättighet till valfri personalhälsovård minst en gång inom loppet av 24 timmar, och den är jag inte sen att utnyttja. Jag fördrar massagen måste jag säga, även om kamningen också är en favorit. Dock pågår det i nuläget en tvist om borttagning av fästing är att räkna som valfri personalhälsovård, eller om det går under skyddsåtgärder i arbetsmiljön. Jag hävdar bestämt det sista.

Och de där ungarna är ju riktigt mysiga emellanåt, med betoning på emellanåt. Men jag känner ändå ett ansvar över de små liven, och följer varje steg de tar här ute på gården. Någon måste ju vakta dem mot skogens oknytt. För oss emellan, jag tror inte matte klarar av den uppgiften. Ni kom väl ihåg hur det gick när hon skulle fånga en råtta? Om inte, kan ni läsa min rapportering om det här. Uppenbarligen fullständigt talanglös, så jag förstår att hon behöver mig.

Getterna? De tänker jag inte ens nämna. De är ju fåniga. Kan inte ens fånga en ekorre. Eller klättra i ett träd. Dessutom tycker jag att det tvättar sig lite dåligt, om vi nu ska vara ärliga mot varann. Och det ska vi ju.

Jaja, det var allt från mig den här gången. Vi hörs snart igen. Någon måste ju hålla liv i den här bloggen de få veckor som återstår av semestern. Sen blir det lite lugnare, och då kommer Knas-matte ha mer tid att skriva igen. Även om jag själv tycker att jag klarar av det minst lika bra. Men något måste hon ju få tro att hon kan.

Med vänliga hälsningar

den ödmjuka Knas-Katten

Semestertider.

30 juni, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Nu är det semester. Vi är lediga från vardagens tuffande och tuffar istället på med utbyggnaden. Det går framåt, till vår stora glädje.

Arbetet här hemma på gården varvas med sedvanlig familjeutflykt till bygghandeln. Arbetskläder på, en handlingslista i fickan och matsäck. Vi tittar på allt som finns att titta på, pratar om allt som går att pratas om, äter det som ätas kan och handlar det som behövs. I det här fallet var det färg till fasaden, för nu i veckan börjar vi sätta ytterpanel. Ytterpanel som har växt i vår egna skog, vår skog här runt huset. Det känns onekligen lite speciellt.

Och för den som undrar, så är det så här våra kommande semesterveckor kommer se ut. Från tidig morgon till sen kväll så arbetar vi på och huset tar form. Vi sliter hårt och det är fantastiskt roligt. Fantastiskt roligt att tillsammans bygga vår hus, vår framtid, vårt liv här i skogen.

En bris av storhetsvansinne ruffsar om oss med jämna mellanrum, när vi ibland ser hur utomstående bokstavligen tappar hakorna när när vi berättar om vårt arbete här på gården. Och ja, kanske är det så att storhetsvansinnets våg fullkomligt har dränkt oss. Men jag vill i så fall rekommendera alla att ägna sig lite mer åt storhetsvansinne, för det är oerhört upplyftande. Upplyftande, livsbejakande och utvecklande. Och ja, kanske är vi lite dumma i huvudet också, men vi är i alla fall lyckliga och dumma i huvudet. Det räcker för mig.

Hängselbyxor som blev arbetsbyxor.

18 juni, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vi har de senaste veckorna slitit hårt med taket på utbyggnaden. Det har blivit många sena kvällar för att nyttja dygnet till fullo. Regn och blåst har inte gett optimala förutsättningar, men skam den som ger sig. Och min jakt på arbetsbyxor fortsätter.

Efter att ha burit limträbalkar och balanserat runt på en stege några timmar trodde jag att vi var klara. Jag hade klätt av mig och gick in för att fixa kvällsmat till oss två hungriga arbetare. Mjölken ställdes precis fram på bordet när jag hörde hur det smattrade utanför fönstret. Först av några regndroppar. Sen av svordomar från Millimetermannen.

Återigen hade vi all anledning att reklamera SMHI:s väderprognos, då det sakta föll ett litet regn som inte skulle falla. Det upphörde lika snabbt som det kom, men vi ansåg det nödvändigt att täcka byggnationen över natten. Ett större projekt än vad det låter som. Stora presenningar som skall på plats i en svag och svinkall sommarvind – ett helvete.

Jag kastade på mig kläderna igen, men hoppade över de illasittande, ärvda arbetsbyxorna. Vis av tidigare erfarenheter, visste jag att de innebar ett irritationsmoment och därmed även en säkerhetsrisk. För du vill inte snubbla över för vida ben när du går på en byggnadsställning. Du vill inte att grenen ska hänga halvvägs ner på låret när du ska klättra på ett tak. Så jag skippade dem, i den idiotiska tron om att långkalsonger skulle vara bättre.

Så en stund senare hängde jag över taknocken, i långkalsonger och vindjacka, beslutsamt hållande i en skruvdragare, en planka, några skruvar och en presenning som ville dansa med vinden. I den stunden, när jag utan större framgång försökte stoppa ner skruvar i byxlinningen, bestämde jag mig för att tillfälligt ge upp min jakt på hängselbyxor och helt enkelt se till att skaffa mig ett par passande arbetsbyxor. För under tiden vi täckte taket hann jag lära mig följande:

Det är svårt att klättra på tak med massa verktyg i händerna.
Det är svårt att förvara verktyg med tillbehör i långkalsongerna.
Presenning på ett lutande underlag är halt.
Långkalsonger mot presenning på ett lutande underlag är ännu halare.
Ibland är jag nidbilden av en idiot.

Så. Jakten på arbetsbyxor i hängselmodell fortsätter, för jag vill verkligen ha sådana. Men tills dess att jag finner några, får jag nöja mig med ett par vanliga. Långkalsonger duger helt enkelt inte. Funktionellt var ordet.

En uppdatering.

10 juni, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

För att tala klarspråk, utan invecklade ulltuss formuleringar – det är intensivt just nu.

Utbyggnaden går sakta framåt under helgerna tack vare långa arbetsdagar och en mycket målinriktad Millimeterman. Dock har vi ännu inte fått klart taket, vilket för mig har inneburit otaliga kvällspass av fixering, justering och lagning av presenningar. För det har blåst. Och det har regnat. Om ni nu har missat det. Varje kväll har jag skrivit en historia eller en dikt i mitt huvud, men sen har jag kraschat i sängen innan texten kommit ut i skrivande form. För det finns ju en morgondag.

Och dessa morgondagar vet jag börjar någon gång strax före 6, och jag vet att de rivstartas med toalettbesök, kojbygge, hunger, innebandy och skönsång. Samtidigt. Och sen fortsätter det ungefär på samma sätt under dagen, kryddat med matkrig, några klättervurpor och lagning av något som har gått sönder. Om det nu går att laga.
Sen avslutas dagen med den nyinstiftade jag-ska-minsann-vara-vaken-leken. Och när jag väl har vunnit, för det gör jag oftast även om det tar sin lilla tid, så masar jag mig upp och röjer upp det allra mest nödvändigaste för att få en så smidig start på morgondagen som möjligt.

Så som sagt, det är lite intensivt just nu. Men någon gång kommer alla de där historierna att komma ut. Som när jag viftade vitflagg mot en massajkrigare. Varför jag överväger att längta efter regn igen. Om 3-åringen som mitt vassaste vapen mot hotande djur och när jag hängde över taknocken i långkalsonger fyllda med skruv och tillhörande skruvdragare. Och dikten som skall ristas in i betonggolvet. Någon gång skall ni få ta del av alla de där texterna som surrar omkring i mitt huvud. Någon gång, men inte nu.

Jamen, det struntar väl vi i – hur går det med getterna?
Jo, det går bra. De håller sig innanför stängslet. Och vilka personligheter sen. Jag förstår att Knas-Katten är en smula vaksam. Han är nog rädd för att de tar över hans kändisskap här på bloggen. Bamse – han är som tjuren Ferdinan. Bobbo är 3 äpplen hög, men envis som få och en riktig dramaqueen. Musse är fåfäng och mallig. Sigge är…. kärlekskrank. Oerhört kärlekskrank.

Men som sagt, mer om det en annan gång. Nu ska jag sova. Godnatt.

getterna och stängslet.

19 maj, 2015 / SlaktarStina / 5 kommentarer

Nu har getterna varit här på vår gård i över en vecka, och jag kan hittills konstatera att det är lite som att få barn – du kan förbereda dig hur mycket som helst och du kommer ändå bli överraskad.

Vi har lagt ner en del timmar under vintern med att förbereda stängsel, gethus och deras utfodring. För att allt skulle vara klart när de små liven äntligen skulle komma. Och allting var klart – halmen utlagd, hö fanns i nätsäcken och stängslet var på plats och kontrollerat. Men det är alltid någonting som måste justeras. Som alltid när det blir tillökning i hushållet. Det är regeln utan undantag.

Det började med stängslet. Ett rejält 5-trådigt rovdjursstängsel med ganska mycket kräm i trådarna så att säga. En mur av el som skall skydda de små liven från vargar, lo, björnar, bjärvar och jag vet inte allt. Rovdjur. Stora rovdjur. Så vad skulle hända med dessa små rultande getabockar när de bekantade sig med stängslet för första gången? Jag var i ärlighetens namn lite orolig. Skulle de överhuvudtaget överleva?

Efter några dagar inne i gethuset, var det dags för dem att för första gången komma ut i hagen. Lite trevande, lite försiktigt, vågade de sig till slut ut i solskenet. Betade lite gräs. Knörplade (ett helt eget ord, men det beskriver det hela så bra) lite sly. Och så började den ena närma sig stängslet. En av de minsta. Mitt mammahjärta slog lite snabbare och musklerna ökade i anspänning. Ajajajaj, tänkte jag. Nu händer det. Och det hände. Geten hoppade genom trådarna och fortsatte lugnt beta på andra sidan, helt oberörd. Första rymningen. Efter fem minuter.

Vi har många gånger blivit varnade för getters benägenhet att rymma. I princip varje gång som vi blåögda och sprudlande av nybörjarglädje berättat att vi ska skaffa getter, så har någon med mer erfarenhet fått ett bekymrat uttryck i ansiktet och lite strävsamt svarat jaja…..ni vet att de inte är så lätta att hålla instängda?

Och det var alla de ansiktena jag såg framför mig när den där lilla getabocken gjorde sitt graciösa skutt genom trådarna som skall hålla rovdjuren borta. Vi föste snabbt in dem i gethuset igen och morgonen därpå satte vi upp fårstängsel på insidan av stolparna. Som de ganska omgående kröp igenom. För att sen hoppa genom trådarna.

Då började vi misstänka att det kanske inte stod rätt till med spänningen i elstängslet. Och med det åtgärdat, så har de faktiskt inte varit utanför något mer. Vilket jag kan förstå, efter dagens erfarenhet då jag själv kom åt tråden. Inte särskilt behagligt.

Nu fortsätter vi att åtgärda och justera själva hö-utfodringen. Nätet som vi till en början tyckte var perfekt, visade sig vara livsfarligt. Så vi, eller snarare Millimetermannen, byggde en foderhäck. En foderhäck så rejäl och stabil så den duger att utfodra elefanter med (Det-ska-ta-mej-fan-vara-rejäla-grejer är ju lite av hans måtto, som ni vet). Till våra små dvärggetter. Den behöver justeras. Men det är en helt annan historia.

I väntans regniga tider.

5 maj, 2015 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Vi har gjort klart vad som kan göras klart. Nu väntar vi på takstolarna. Och getterna. Men framför allt på bättre väder.

Efter en relativt torr aprilmånad, när vi i godan ro har jobbat på med att regla upp väggarna, så verkar nu maj ha kommit med det regn som bara en odlingsnörd vill ha. Och där står våra reglar. Utan tak. Och där breder vår platta ut sig, med alla sina kvadrat, och liksom en utsträckt famn samlar ihop varenda vattendroppe som faller ner från skyn. Känns det som.

För plattans skull är det lugnt, den tål en del. Men de befintliga delarna på vårt hus, som inom en snar framtid kommer utgöra innervägg/golv känns inte särskilt roliga att få dränkta i det hav av vatten som plattan samlar upp.

Så Millimetermannen och hans kvinna gör, vad Millimetermannen och hans kvinna bör.

Vi klämmer upp en sträng av byggsilikon och sen våtsuger vi för glatta livet. (för er opålästa – dammsugning med en mackapär anpassad för vatten) Det är tur att vi är småbarnsföräldrar och därmed klimatiserade till begränsad mängd sömn. För det regnar. Det regnar och har så gjort varenda dag sen den sista regeln kom på plats. Som en bitterljuv hämnd från vädergudarna som tidigare alltid har varit på vår sida. Alltid.

Men det lönar sig föga att sitta här och vara bitter. På med pannlampan och hörselkåporna bara och ut i regnet. Det finns ett krig att vinna, en front att försvara.

Under tiden väntar vi. Väntar på takstolarna. Väntar på getterna. Men framför allt väntar vi på bättre väder.

Projekt utbyggnad – Etapp 2.

8 april, 2015 / SlaktarStina / 3 kommentarer

I helgen gick startskottet för Projekt Utbyggnad, etapp 2. (Första etappen klarade vi av förra sommaren, för er nytillkomna läsare.) Det är nu väggarna ska upp, taket ska på, fönster ska i och vårt lilla torftiga stuga ska bli ett hus. Äntligen.

Så i månljusets sken började en byggnadsställning växa fram. Det var en magiska känsla. Ungarna som sover, ugglorna som hoar och våra händer som bygger vår borg, vårt hem, vår dröm. Vi står där och känner kvällskylan som kryper ner under kragen. Pratar om strecken på papperet som skall bli väggar. Mäter, funderar, dividerar och justerar. Bygger, skapar, realiserar. Känslan är nästintill oslagbar. Nu kör vi!

Frukostshow.

18 mars, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Vårljuset letade sig in genom våra lortiga fönster och gav oss löften om den strålande dag. Så vi packade fikakorgen full och skyndade oss ut. Brödsmulor, sand och kladdiga fingeravtryck fick ensamma avnjuta morgonens avslöjande solstrålar i köket. Vi dukade upp ute på åkern.

Vilken den här dagen också var första parkett till showen ”Rivning av fallfärdig lada”. Hjulastare, en klätterapa i varselkläder och kraschande av tegelpannor – med andra ord en fulländad frukostshow.

Men det var inte bara action. För oss med mer djupgående kulturellt intresse så fick vi beskåda hur det undanflyttade teglet blottade ett lager av björknäver – dåtidens takpapp, gissar jag och drabbas av lite hjärtesorg. Tänk allt arbete som ligger bakom. Tänk de människor som för 101 år sedan varsamt rev dessa näverbitar och placerade dem på taket. Tänk.

Men min hjärtsorg bröts av förtjusning när jag hittade 2 ägg i ett värprede längst inne i hörnet. Och Millimetermannens förvirring och extas över att äggen fortfarande var helt intakta – de måste vara minst 60 år! Hans besvikelse blev snabbt ett faktum när jag informerade om att de var i porslin. (Värpägg – heter de så?) Men de måste vara ett tecken på vad som någon gång komma skall.

Huset som skall rivas.

25 februari, 2015 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Samtidigt som vi står i startgroparna för att bygga ut vårt boningshus, skall vi riva ett annat, bara ett stenkast härifrån.

Det är ett vackert hus, i all sin ålderdomlighet. Stora rum, brutet tak och kakelugn. Skafferier och skrubbar, spegeldörrar och en hemlighetsfull vind.

Det har potentialen att vara ett drömhus. För det går inte att undgå att drabbas av dess forna skönhet och storhet när man bekantar sig med huset.

Som att träffa en mycket gammal och skruttig dam och ana den där glöden som en gång i tiden varit en stor eld av livsvilja och personlighet. Ana en glöd som sakta håller på att slockna, ett liv som lider mot sitt slut.

För vi kommer försent. Stillsamma år har rullat på i takt med att miljontals små regndroppar fått det gedigna trävirket att ruttna. Det känns onekligen sorgligt. Sorgligt att vi inte kan rädda henne, sorgligt att vi måste ta det här beslutet, sorgligt att en sådan skönhet har fått förtvina.

Och jag tänker på de människor som en gång har bott i det här huset. De målinriktade händer som spikat i varje spik, sågat varje bräda och sen tätat med mossa från skogen intill.

Drömmen om ett hus som blev en sanning, efter otaliga timmar hårt arbete och slit. Precis där vi är nu. Jag och han, med våra barn springandes runt benen. Några generationer senare, men på samma gård, i samma skog och med samma berg som omger oss.

Vi river vi en dröm, men fortsätter på en annan. Och när vårens första solstrålar letar sig fram över grantopparna, känns det som att den gamla damen vet att detta är sista gången. Som om hon lugnt sluter ögonen och med ett förnöjt litet leende låter sig invänta slutet.

Och jag hoppas att de som en gång byggde det här huset, trots allt kan se på oss med förnöjsam blick när gården sakta vaknar till liv igen.

Städning av höskullen.

8 februari, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vi har städat ur den gamla höskullen. Klöver och timotej som legat där i säkert 50 år, fick se sitt sista dagsljus medan eldens lågor tillintetgjorde dem.

Jag vet några som blir besvikna. Med tanke på hur mycket råttskit som jag skyfflat under dagen, så har jag idag gjort tusentals individer hemlösa. Men det struntar jag i. Det kändes så oerhört bra. Ut med det gamla, in med det nya. Den här gården skall få liv, och då menar jag något annat än tusentals råttor som dansar macarena (do you remember?) i ladorna.

Barnen är kläckta, markerna är våra och planerna är oändliga. Till sommaren kommer getterna. Till nästa vinter har huset växt fram. Vi ska byta tak på ladorna, måla, bygga ny väg, riva, bruka och leva. Det är nu det börjar – på riktigt!