Kategori: Slaktarn´s Gård (Sida 4 av 17)

Jag beundrar den här kossans svans, den är så vacker. Det sitter en personlighet i varje kosvans, så som det gör i människors frisyrer. Med den skillnaden att kossorna inte har friserat till den för att förstärka vem de försöker vara. Inte vad jag vet iallafall. Den liksom bara är. Och den är vacker och unik, och varje kossa har sin variant. Och som sagt, det här är en av mina favoriter.

Och dagen efter hade kossan med den vackra svansen, fött en pigg och stark kviga.

Ytterligare en kalv såg dagens ljus den här veckan, och ni kan nu kryssa för följande nummer i kalvbingon; 12 & 13

Och det bästa av allt – än finns det kalvar kvar att vänta!

I måndags kom årslammen hit till Stakheden. Jag var nervös och hade mardrömstankar om att de skrikande skulle springa åt olika håll, ut genom stängslet och att jag sen skulle få ägna resten av sommaren till att samla ihop dem.

Men det blev inte så. De flöt liksom bara av från den där transporten och ut i landskapet. Tyst började de beta av det gröna gräset. Och sen dess har de böljat omkring där. Förnöjda. Och jag slås gång på gång av vad vackert landskapet blev, med den böljande fårflocken. Som en pusselbit som man inte visste saknades. Dock blir den åsynen kortvarig här ute, för den här flocken ska in och beta i stan.

När vi tog över kossorna från kommunen för ett år sedan, fick vi även överta ansvaret för deras beteshagar inne i Ludvika. Och i år är det tänkt att fåren ska beta därinne. Och därmed är det folket runt Knutsbo och Rävsnäs som får njuta av den böljande fårflocken. GRATTIS!

Hur det blir nästa år återstår att se. Men jag hoppas att det inte är sista gången som vi får markerna att bölja.

Åh vad roligt! När kommer lammen in till stan?

Troligtvis redan i helgen. Ta med en termos kaffe och kom ut och snacka lamm! Ungefär tre årslamms avstånd är lämpligt – det ska bli så roligt att göra bekantskap med dessa nya marker och folket runt omkring!

I måndags vaknade jag till snöblandat regn och kalla vindar. Och jag tänkte, att hoppas det är lugnt i kohagen idag, så jag kan kura inne och jag kan få göra undan lite administrativt. En timme senare kom första samtalet – en ensam kalv i hagen, misstänksamt nyfödd. Misstänksamt ensam.

Det klafsade om stövlarna när jag gick över markerna, fram till den lilla krabaten som stod där på darriga ben, ensam i blötsnön. Och just där, just då, kände jag mig lika darrig och ensam – vad gör jag nu? Då är det alltid tryggt att ha människor med mer erfarenhet. Ett samtal senare och jag visste att assistans var på väg. Och tacksamheten – över människorna som vill hjälpa till, över människorna med mer erfarenhet – det finns inte längre ord. De är ovärderliga i det äventyr vi gett oss in i.

Kalvningstider är känslotider. Jag vilar i det. Att det är en berg-och-dal-bana. Att vi varje dag lägger nya erfarenheter till vår kunskapsbank. Att det är en intensiv period som inte går att planera. Dagarna blir vad det blir, och händelselösa är de inte. Och trots intensiva dagar, trots trötthet och ibland frustration – kärnan inom mig har aldrig varit nöjdare. Det känns som att jag dansar med Livet. En vildsint tango, där jag parerar och följsamt följer med i varenda tvärvändning.

Jag har gråtit några gånger den här veckan. Gråtit i frustration och ilska över kossan som inte vill ta hand om sin kalv. Jag har gråtit av tacksamhet över människorna omkring mig. Som passar barn, ger mig mat och offrar sin dag för att i regn och lera bära fram en nyfödd kalv och sen envisas med hennes nonchalanta men oberäkneliga morsa. Jag har gråtit över liv som föds och liv som ska ta slut. Men jag har aldrig önskat mig någon annanstans.

Och imorgon kommer lammen. Och om några dagar kommer de nya hönsen. En tango som sagt. Eller en cirkus som just klivit in i manegen.

Men först! Veckans bingonummer; 4, 8 och 9 är det någon som får någon rad? Misströsta inte – det är några nummer kvar!

Vill ni se en skuttande kalv så finns det förresten en liten film på Instagram – SlaktarStina heter jag där!

Vilken vecka det har varit…! Jag har stått i förmiddagssolens sken, hand i hand med min Millimeterman och betraktat en kalvs födelse. Jag har blivit nedringd till hagen på kvällen, av människor som bevittnat samma sak. Jag har stått på knä i lera och regn och uppmuntrat en nybliven förstagångs-ko att slicka rent sin kalv. Jag har envist försökt hjälpa samma kalv till spenarna, för att inse att det ordnade sig bara vi gick därifrån.

Jag har smugit bland björkarna för att sätta öronmärken, föst kalvar som kommit på fel sida stängslet. Jag har förundrats över över flockens engagemang i de nya kalvarna, och även insett att det engagemanget inte gäller alla. Det har varit långa, spännande och intensiva dagar den här veckan – så nu ska jag ge mig själv en god natts sömn, för nästa vecka kan bli minst lika intensiv.

Men först; en hel hög bingonummer! Datumen som kalvarna prickade in den här veckan var;

28, 29, 30 och 1

Nu är vi igång – i torsdags födde kossan Dora en vacker kvigkalv. Jag var där när det hände, nervös så jag nästan kröp ur kläderna. Men det hade jag inte behövt vara, Dora klarade allting galant. Både födseln, omhändertagandet, och introduktionen till den nya flocken. Det märks att hon är mer rutinerad i år och vet vad det handlar om.

Det är en fantastisk upplevelse att sitta i en björkhage och se ett liv komma till. Adrenalinkick så det heter duga. Och det är fantastiskt att observera koflocken och se deras kommunikation och samspel, när en ny liten krabat gör entré.

Och det är fantastiskt, att sen känna att jag har förtroendet från mamma-kossan, och försiktigt smyga mig fram och känna på den sammetslena pälsen. Den har den där djupa färgen och skimret som Dora har. Solvarm och alldeles underbar.

Så! Nu gott folk är vi igång – den här söndagen kan ni kryssa för 23 på era bingobrickor! Och för er som inte vet vad jag menar – kolla in det här inlägget och gör dig en bingobricka – du får en chans den här veckan också, men sen är det för sent.

Om några veckor kommer ett gäng jämtländska gotlänningar till hagen på Stakheden. Ett gäng fantastiskt vackra årslamm av rasen Gotlandsfår, som är födda och uppväxta mellan bergstopparna i Jämtland.

Men nu kommer de hit till Grangärde och Ludvika för att under sommaren utgöra en viktig kugge i byggandet av bördiga och livkraftiga matjordar. När sommaren sen börjar övergå i höst kommer de bli näringsrik föda till de människor som bor på och omkring dessa jordar. Liv som föder liv och som möjliggör ännumera liv – i naturens fantastiskt kretslopp av samspel och livskraft.

Det hela möjliggörs genom ett samarbete med Fjällbete som drivs av Jörgen Andersson – en viktig inspirationskälla och vän inom det regenerativa lantbruket. Vi delar samma vilja och övertygelse om matens betydelse för en friskare värld och jordklot. Vi delar samma övertygelse om lokalbefolkningens styrka och möjligheter till att bygga trygga, bra liv med de fantastiska resurser som finns i oss och omkring oss.

Jörgen är en flitigt anlitad föreläsare och han har lagt upp ett par föredrag på youtube som jag varmt kan rekommendera (klicka i länken). Och väcker föredragen intresse, funderingar, frågor och idéer så hör av er! Så tar jag hit honom, när tillfälle ges, för kaffe och samtal, tänker jag! Eller så kan ni prata med mig, det går också bra.

Hur som helst så kommer det finnas både kött och värmande lammskinn senare under året. Försäljningen kommer ske via förbokning i kontakt med mig, och information kommer ut fortlöpande här på bloggen. Tills dess; håll huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena.