December kom, och kylan och snön med den. Det var på tiden, tycker både jag och korna. Det är så mycket trevligare med snösträckta vidder än tusen nyanser av grått. Och det är så mycket mer behagligt med minusgrader som nyper i kinderna, än regnvindar som slår mot ansiktet. För att inte tala om de vackra soluppgångarna som vi möter i hagen tillsammans, jag och gänget.
Men stackars kor, fryser dem inte!?
Nej, det gör dem inte. De har tjock päls, gott hull och är väl anpassade för att vara ute året om. Desto värre är det med mig den här årstiden, hull och människopäls hjälper föga när kylan kryper på! Så jag gör mitt bästa för att hitta vinterarbetskläder som passar, värmer och fyller sin funktion. Det går sådär, så tips mottages tacksamt!
Jaja, men varför har du kossorna ute?
Ja du. Jag undrar snarare varför man har kossorna inne? Ute har de möjligheten att röra på sig fritt, få utlopp för sina beteenden. De kan springa om de vill, stångas eller klia sig mot ett träd. Eller bara vända sig mot solen, sluta ögonen och njuta en stund.
Jag ser helt enkelt många fördelar med att de får gå ute, och det är så som jag kommer fortsätta ha dem på vinter. Jag ser att korna mår bra av det. Jag tror att markerna mår bra av det. Och jag vet att bonden mår bra av det. Trots kylda fingrar och en kall rumpa.
Senaste tiden har jag blivit kontaktad av flertalet människor som producerar eller tänker börja producera mat och råvaror här i omgivningarna. (…och det är nu ni som inte producerar mat, men som bor i dess områden ska ropa – ”HURRA! jag kommer överleva även när det blir en bränslekris!”)
Gemensamt för dessa individer som jag kommit i kontakt med, är att de vill producera med respekt för naturen och respekt för vår omgivning – och det glädjer mig så oerhört! Mer ansvarsfullt, lokalproducerad mat till folket! En annan gemensam nämnare är att de som producenter saknar en REKO-ring i dessa trakter. Sen om konsumenterna saknar en REKO-ring, det får framtiden utvisa….. (För dig som inte vet vad REKO-ring är, så kan du läsa mer här så länge.)
Och eftersom jag själv känt mig lite ensam i min bonderoll de senaste åren, så är jag inte sen att bjuda in till träff – vi måste såklart träffas allihopa och dricka kaffe! Dricka kaffe, snacka skit (eller kanske gödsel är en bättre benämning i dessa kretsar) och bekanta oss med varandra! Och kanske kan vi då även lösa det här med avsaknaden av REKO-ring…
Så…. välkommen! Du som är matproducent i dessa omgivningar eller som funderar på att bli – lördag 14 december, kl 14.00 så träffas vi! Utgångsläget är att vi träffas hemma hos mig i Kullen, blir vi för många så hittar jag en annan lokal. Leta upp evenemanget hos Slaktarns Gård på Facebook, eller kontakta mig på annat sätt och anmäl din medverkan, så jag vet hur mycket fika som behöver fixas.
VARMT VÄLKOMNA, det ska bli så oerhört roligt att träffas!
Under sommarens sista månader och under höstens intåg, så har vi haft större delen av ko-besättningen nere i människobyn. Och jag kan gissa, att det är många som stått i köksfönstret och funderat, att förbipasserande har undrat och att diskussionen ibland har lyfts, så där grannar emellan – vad håller hon på med egentligen?
Och jag kan förstå dem, människorna. Som varje dag har sett mig nere vid kossorna, och varje dag sett mig flytta runt på stängselstolp och eltråd. Som ibland ser mig krypandes runt på knäna, petandes i marken. Eller när jag vandrar kors och tvärs genom hagen, likt en förvirrad höna, utan tillsynes något mål eller uppgift. Jag kan förstå att man undrar – har hon för lite att göra? Eller är hon bara lite knäpp?
Svaret kommer framtiden att få utvisa. Men alla dessa dagar av stängselflytt, alla dess stunder på knä i hagen, alla dessa promenader runt bland gräs och träd – har en oerhört viktigt syfte och utgör en del i kärnan av vad mitt bonderi handlar om – Livskraft i samspel.
Jag har en övertygelse om att det går att driva ett jordbruk
på ett annat sätt är rådande normer. Jag har en övertygelse om att det går att
göra oerhört resurseffektivt. Jag har en övertygelse om att det kan ge mig och
min bygd de bästa råvarorna att äta samtidigt som det ger oss hälsosamma
jordar, rent vatten och en omgivning som surrar, kvittrar och kväker – en
omgivning full av liv. Där vi människor kan leva våra liv, lika starka som den
jord som föder oss.
Så jag fördjupar mig och reflekterar. Testar nya teser och
ser hur marken reagerar. Gör allt för att förstå naturens komplexitet och bli
en positiv kraft i dess samspel.
Och säkert finns det saker som jag gör idag, som jag kommer skratta åt om 15 år. Och säkert finns det metoder som kortsiktigt kan verka mer effektiva ur en ekonoms snäva blick. Och säkert finns det människor som tar större skördar än mig nästa år. Men det är inte det jag eftersträvar. Rekordskördarna ska tas av kommande generationer. Liv och livsgivande ekosystem kan inte mätas i pengar, ty utan dem har pengarna inget syfte. Och framstår jag som en idiot och det får människor att skratta, så har jag ju ändå gett glädje till några tappra själar här i världen. Och det, är ju ändå inte så illa pinkat.
Nya vägar behöver stakas ut, nya stigar behöver trampas upp. För ska männskligheten uppnå bättre resultat än vad vi hittills åstadkommit under vår korta tid på denna planet – så måste vi börja göra annorlunda. Vi måste tänka annorlunda, vi måste agera annorlunda, vi måste ta beslut på nya sätt – ett mer övergripande sätt. Och det är därför jag trasslar omkring med stolpar och eltråd. Det är därför som jag kryper runt på knä i hagen och gräver bland komockor och gräsrötter. Det är därför som jag vandrar omkring i hagarna och observerar allt omkring mig. Och det är därför jag arbetar på ett annorlunda sätt.
Häng med någon gång om du vill. Det finns så otroligt mycket positivt att upptäcka.
Förra helgen kom då Dagen. Dagen då jag skulle flytta den, för mig, stora flocken nötkreatur till årets vinterhage. Vi har traktor, och vi har en boskapsvagn. Men desto starkare, effektivare, miljövänligare och trevligare är människorna som lever i den bygd där vi verkar.
Så på söndagsmorgonen samlades vi, längs vägen och vid hagarna. Sen gick vi. Jag först, ropandes på korna. De kom springande i full galopp, för de fattade att nu, NU, vankas det nytt bete. Och därefter, ett gäng människor som frivilligt anslutit för att hjälpa oss på vår promenad genom samhället. Vi passerade broar och trädgårdar, grönytor och skogsdungar. Och för varje avtagsväg vi passerade, för varje meter som jag och kossorna lade bakom oss, så växte gruppen av människor bakom oss. Till slut var vi fler människor än kor.
Jag var lycklig hela vägen. Och när kossorna sprang ut i hagen, skuttandes och spralliga, vände jag mig om. Och där stod alla dessa fantastiska människor som en kylig söndag i oktober, satt på sig mössa och varselväst, för att flytta kor tillsammans med mig. Då föll tårarna.
Sen drack vi kaffe och åt bulle. Och fantiserade om hur det skulle vara, att vandra med flocken i rondellen i stan. Och jag tänkte; att man ska aldrig säga aldrig. Tillsammans kan vi åstadkomma underverk. Och efter den där söndagen, så vet jag, att vi är en bra bit på väg.
Vi tänker långsiktigt och har redan nu börjat sett över framtida pensionsavgångar. Ska man attrahera de bästa måste man vara ute i god tid, erbjuda en bra arbetsmiljö och gott om tid till introduktion och upplärning. Ja, om man inte nu är i sjukvårdsbranchen, då gör man tvärtom så man inte står där helt utan kundunderlag i framtiden. Uppenbarligen. Men nu är jag ju, som tur är, inte längre i sjukvårdsbranchen utan arbetar numera i livskraftsbranchen, under den bländande titeln ”Bonn-jävel”. Så låt oss fortsätta där.
Då skadedjursavdelningen i dagsläget enbart består av en individ, dvs Knas-Katten, så såg vi en uppenbar sårbarhet inom detta område. Framför allt då den aktuella individen allt mer börjat utöka längden på sina raster och sjukskrivningsstatestiken stiger för varje år. Ingen lovande trend för framtiden. Vid konfrontation hävdar arbetstagaren att han är överbelastad i sin arbetsbörda och att hela situationen är vårt fel. Sen att sjukskrivningsdagarna ofta sammanfaller med regn, snö och allmänt ruskigt väder, det råkar tydligen vara en ren tillfällighet.
Hur som helst, så bestämde vi oss för att detta inte kan vänta längre, så vi headhuntade helt enkelt en rekryt som vi nu placerat i vårt mycket nogrannt utformade trainee-program.
Låt mig presentera Kurragömma! En långhårig Leksandskulla vars spetskompetens består i att gömma sig, vilket barnen insåg tidigt och därav gav henne det mycket passande och tidsenliga indian-namnet. Just nu pågår en lära-känna-process vilket inneburit att undertecknat sovit i tvättstugan tillsammans med Kurragömma och en mycket missnöjd Knas-Katt (den rutinerade i sammanhanget) är utestängd från densamma. Återstår att se hur det går att få dessa två att arbeta tillsammans…..
En gång per år brukar vi öppna upp det gamla slakteriet. Där på hösten, precis när löven börjar gulna och kalla vindar ruskar om i trädkronorna. När allting börjar lugna ner sig och vi står med en avklarad sommar i ryggen och en mörk vinter i antågande. Då skjuter vi upp den gamla rostiga järndörren, skrapar ihop vad gården har att erbjuda, tänder en eld och bjuder in markägare och byfolk, kodrängar och barnpigor, hönsgeneraler och alla andra fantastiska människor som hjälpt oss under säsongen.
För mig är det en av höjdpunkterna på året. Att få bjuda på kaffe och mat och att samla alla här hemma på gården. Alla de som gör det möjligt för oss att göra det vi gör. Utan alla dessa människor vore Slaktarn´s Gård inget mer än två idioter med annorlunda idéer. Men med de här människorna omkring oss, så blir vi något större än så.
Slakteriet är en viktig del i gårdens historia och det känns bra att byggnaden får stoltsera i all sin enkelhet, även om det är bara en gång per år. På den gamla styckarbänken dukar vi upp allehanda godsaker och runt om på gården sitter det självklart en tipspromenad. För det vet ju alla, att en av Sveriges grundlagar är just den; inga festligheter på landsbygden utan en tipspromenad!
Och jag tänkte nu försöka mig på att sammanfatta de rätta svaren;
Magnus och Kristina flyttade till gården 2010. När hönan är ”sur” innebär det att hon är ruvningsbenägen. Hönsen har under sommaren fått nytt bete varje dag i syfte att låta deras gödsel och sprättande bli en tillgång för ekosystemen. Endast 1 gram välmående jord krävs för att rymma 200 miljoner micorliv! I limporna av gammalt hösilage skördade Kristina 320 kg potatis i år, och växten vid grinden var majs. Nötkreatursrasen Hereford härstammar från England. Kor kan vara både miljöbovar och miljöhjältar, beroende av hur vi människor föder upp dem och hanterar alla omkringliggande resurser. Varken högteknologiska reningsverk eller högkonjunktur kan ge världen både bra mat, rent vatten och syre – men välmående jordar kan! Psydonymen SlaktarStina kommer från gårdsnamnet och pumpan vägde……10,34 kg!
Bra jobbat av samtliga inblandade, men den slutgiltliga vinnaren är….AnnSofie Danielsson! Stort Grattis! Vinnaren får välja mellan ett paket ägg eller en automatiskt äggläggare som drivs till fullo av biodrivmedel och där alla restprodukter kan slängas i komposten! Fri service ingår under den första månaden. Dock ingår inte installation, men det står i bruksanvisningen som går att leta fram på nätet. (Och för alla er som nu blev väldigt intresserade av det här fina priset så kan ni googla ”HÖNA”).
Och med det avklarat så fortsätter nu förberedelserna för vintern och säsongen 2020. Och jag hoppas att kunna lägga lite mer tid vid tangentbordet och bloggen igen. På återhörande!
Det har varit en omtumlande sommar. Eller sommar och sommar – det började redan i våras med kalvningen. Då, när vi lättade konstaterade att vi genomgått vår första kalvningssäsong, men ändå en aning besviket konstaterade att det blev bara en kvigkalv och resten tjurkalvar. Besviket, eftersom visionen var att successivt bygga oss en större besättning.
Men vi putsade på vårt tålamod, tröstade varandra med peppande ord om att det bara är att tugga på. Säsong efter säsong, så kommer besättningen att växa. Och vi hade väl precis landat i den acceptansen, när kommunen annonserade om att de skulle lägga ner sin betesdjursverksamhet. Och sen gick allting väldigt fort. När högsommarvärmen brände som hetast, hade vi plötsligt hoppat fram en sissådär 4-5 år i vår målbild och det skulle skördas vinterfoder för en tre gånger så stor besättning. Samma besättning skulle även ha bete resten av sommaren och ansvaret låg på oss.
Och många gånger har den självkritiska rösten viskat elaka ord inuti mitt huvud. Och många gånger har jag funderat hur vi kunde kasta oss in i det här, utan tvivel och tillsynes utan rädsla. Men alla dessa motståndskrafter har överröstas av en övertygelse som vi bär inom oss. Men framför allt har de överröstat och tryckts tillbaka av all den värme, generositet och engagemang som mött oss ute i bygden. Det har varit helt otroligt. Det ÄR helt otroligt.
Det är många sena kvällar som vi avslutat med tårar i ögonen och tacksamhet i bröstet. Alla dessa fina ord, alla dessa glada tillrop. Människor som ger oss förtroendet att förvalta deras mark, människor som lånar ut allt från maskiner till husnycklar, människor som spontant sluter upp och erbjuder oss sin hjälp. Som ger av sin tid, som delger sina upplevelser. Och allt, bara för att två idioter tror att världen behöver fler betande kor.
Och när tvivlet har skrikit som högst, när ansvaret har varit som tyngst – då har jag bara behövt lyfta blicken. För där, omkring oss, står en hel mängd med människor som uttryckligen vill se den förändring som vi själva vill se. Människor som är en del av den bygd som vi själva är en del utav. Människor som vill känna trygghet, gemenskap och framtidstro. Människor, som tror på två idioter som vill ge bygden fler betande kor. Och att känna den kraften – det är ett stor privilegium som jag inte riktigt finner ord för.
I fredags skrev jag under avtalet med Ludvika kommun, vilket innebär att jag och Magnus nu tar över driften och ansvaret för kossorna nere på Stakheden.
Vadå, ska alla kossor flytta till Kullen nu?
Nej, det ska de inte. Det har snarare blivit tvärtom. Just nu har vår flock åkt på semester ner till Stakheden, och det i sällskap med Tjuren. Där ska de vara tillsammans med de andra djuren under några veckor nu, för att säkra tillgången på kalvar till kommande vår.
Jaha, men hagarna i Knutsbo och Rävsnäs då – vad händer med dem?
Kommunen ansvarar för de hagarna med tillhörande djur ett tag till, men kommande år så är det vi som tar över ansvaret för att de blir betade. I stort sett kommer det inte bli någon större skillnad för att vi tar över. Betesdjur kommer finnas på de platser de finns idag och vi kommer fortsätta att samarbetet med skolorna. Jag hoppas det finns möjlighet utveckla det ytterligare – tänk att få vara delaktig i framtida generationers förståelse för de ekosystem som möjliggör våra liv! Vilken fantastisk meningsfull uppgift!
Kommer ni leverera kött till de kommunala köken?
Det står inget i avtalet om detta, men om Kommunen vill fortsätta servera högkvalitativt gräsbeteskött från sina egna marker, så står vi med öppna armar. Att leverera kött till en kommunal verksamhet är i dagsläget en snårskog av byråkrati, upphandlingsregler och undantag – som det helt enkelt inte fanns tid att orientera sig fram i just nu. Men jag hittar gärna en stig fram i denna snårskog, om efterfrågan finns.
Jaha, vad händer nu då?
Nu ska vi landa i det här. Hitta rutiner och lära känna de nya individerna, likväl som de nya markerna. Vi ska se till att skörda klart vinterfodret. Både till oss och till nötkreaturen. Och sen när hösten kommer, och sommarens intensitet dämpar sig med mörkret och kylans ankomst, då ska vi sätta oss ner. Med papper, penna och pannan i djupa veck. För att försäkra oss om att göra det här till något riktigt bra. Något riktigt bra. För oss, för djuren, för markerna och bygden.
Början av juli och ostadigt väder har gett oss andhämtning i skörd av vinterfoder. Den här sommaren slår vi mer marker än någonsin och det med förhoppningen att vi inför vintern står med fler kreatur än någonsin. Eller det gör vi egentligen oavsett, men hur stor flocken blir – det återstår att se.
För er som inte följ med i lokalpressen så meddelade Ludvika kommun förra veckan att SlaktarStina tar över deras betesdjur. SlaktarStina är ju jag, men Millimetermannen är lika inblandad han också, även om det är jag som ansvarar för den dagliga driften av gården. En muntlig överenskommelse finns, men ingenting är klart förrän det finns underskrifter på ett papper. För är det någonting jag har lärt mig de senaste 10 åren så är det just det; vikten av underskrifter på ett papper. Och där är vi inte än.
Men jag hoppas så klart, och vi skördar gräs för att föda en större flock än de 13 nötkreatur som vi har i dagsläget. Men just nu har det ostadiga vädret gett oss en paus och möjlighet att pyssla med annat.
Så vi rödmålar byggnader och förbereder takbyte på en lada. Flyttar runt kossorna och flyttar runt hönorna. Bygger kojor, kollar hagar och följer kycklingarnas uppväxt. Våldgästar vänner och dricker kaffe alldeles för länge. Förlorar oss i odlingarna och jakten på röda jordgubbar. Säger att vi ska lägga oss tidigt, men blir alltid uppe sent. Sent, sent, sent. För efter stängning hos hönsen och vattning i växthuset, så landar vi alltid där runt mormors stabila furubord i vårt kök. Med kvällsmacka i munnen och tusen idéer i huvudet. Tankar, reflektioner, observationer. Dagen som gått och den dag som komma skall. Och där blir vi sittande. Förlorade i visioner, ambitioner och situationer, så sänker sig mörkret utanför vårt fönster och gryningen kommer allt närmare ju ivrigare våra diskussioner blir.
Och sen ringer klockan på morgonen. Men tröttheten översköljs av en eld och en övertygelse som jag hoppas alla får uppleva någon gång i livet. Och när vi yrvakna tar på oss arbetskläderna för morgonrundan, så säger vi till varandra – ikväll måste vi komma i säng i tid…! Vi håller med och vi lovordar. Men så går dagen och vi fylls av upplevelser och tankar och så landar vi där igen. Med kvällsmackan vid mormors stabila furubord, medan mörkret sänker sig utanför fönstret.
Helt plötsligt blev det juni och maj försvann som i en virrvelvind. Det är en dag kvar tills sommarlovet börjar, kossorna har påbörjat sin betesrutt genom byn och varje måltid föregås av en runda i odlingarna. Sallad, kryddor, lök och rädisor som fyller händerna för att sedan mätta våra magar.
Sommarrutinerna börjar formas, med stängseldragning och nästintill daglig flytt av korna. Tidlösa stunder då jag blir sittande i kohagen och bara tittar. Tittar, lyssnar, analyserar. Bekantar mig med de marker som vi brukar och allt som lever där. Det är viktigt. Viktigt för att förstå hur våra beslut och idéer påverkar allt det där som vi är beroende av. Jord, växter, insekter, djur och vatten. Människan kan inte leva utan detta – ändå har vi byggt upp en matindustri som inte räknar in påverkan på alla dessa faktorer i sina kostnads- och vinstkalkyler. Förklara för mig hur det ska hålla i längden? Förklara för mig hur kalkylen går ihop? Det måste ju vara den sämsta affärsidén någonsin – att inte ta hänsyn till det som gör den egna produktionen möjlig?
Jag kan lätt fastna i dessa grubblerier, men det tjänar lite till. Så jag gör annorlunda istället. Med målet att producera mat som samtidigt stärker allt det där som vi är beroende av. Allt det där som gör att vi överhuvudtaget finns till, att vi kan producera mat.
Jag kommer aldrig kunna försörja hela jordklotet. Men kan jag försörja dem omkring mig och samtidigt göra min lilla bit av världen till en bättre plats – då är vi något på spåren.
Och det är i denna utmaning som jag försvinner, när maj blir till juni och dygnets ljusa timmar är många. Det finns så mycket jag vill göra, så mycket att upptäcka, så många sanningar att utmana. Och som alltid blir bloggen lidande, denna tid på året.
Men rätt vad det är så dyker det ett inlägg upp, och vill du vara säker på att inte missa något, så rekommenderar jag att du anmäler dig till en prenumeration. Då får du ett mail när det finns ett nytt inlägg att ta del av. Det kostar inget och är enkelt att avregistrera. Och det glädjer mig när ni vill följa med.
