Kategori: Slaktarn´s Gård (Sida 9 av 17)

Fest i kohagen!

7 april, 2018 / SlaktarStina / 2 kommentarer

För att säkra virkesåtgången inför framtida byggnationer, så fällde vi ett par granar i kohagen
– vilken fest det blev, kofest! Med uppdukat smörgåsbord så vällde gästerna in.

Glittra gjorde sig extra fin med en liten kvist i håret. Och hade säkert tagit en selfie om hon varit lagd åt det hållet.

Sen var det bara att hugga in på godheterna. Grankvistar och bark och lavar av alla dess slag, smakade gott för dessa trinda damer som bara har ätit konserverat gräs hela vintern. Och barkat på några av träden i hagen. Vilket var en av anledningarna att just dessa granar valdes ut, för att kunna användas innan det blivit röta i stammen.

Och är det fest, så är det fest! Och ingen fest utan lekar. Dora tog täten och introducerade kurragömma. Det gick sådär, men hon gjorde så gott hon kunde. Vilket är fullständigt gott nog.

Påsk i skogen.

4 april, 2018 / SlaktarStina / 7 kommentarer

I vanliga fall brukar vi vara klara med både ved och virkessågning den här tiden på året. Men det här är inget vanligt år. Snömängden har hindrat oss från att komma ut i skogen och fälla träd på ett vettigt sätt. Millimetermannen gjorde ett tappert försök, med snöskor och snöskyffel som extrautrustning, men liknade mer en snömullvad än en skogshuggare. Så han gav upp för att invänta våren, vilket säger en del om snömängden som varit. Ni som känner till hans envisa målmedvetenhet förstår vad jag menar.

Men så, lagom till påskhelgen så var det dags!

Våren visade sig från sin bästa sida, med strålande sol på dagarna och minusgrader på nätterna. Så vi packade alla nödvändigheter och begav oss ut med förväntan i kroppen.

Det är något särskilt med skogsarbetsdagarna, något som tilltalar alla familjemedlemmar. Stora som små. Man kan se det i de glasklara blickarna. Ana glädjen i de sprittande kropparna. Morgonrutinerna som går som ett oljat kugghjul, snabbare än någonsin. För alla vill vi dit, dit ut i skogen. Med yxor och matsäck, eld och granris. Snarast möjligt.

Tillsammans fäller vi träd och kvistar stammar. Lär oss av varandra, pratar och resonerar. Hjälps åt och upptäcker. Filosoferar och drömmer.

Och det är en speciell känsla, att vara där, några hundra meter från gårdstunet. Och noggrant bedöma trädens ståtlighet och sedan fälla dem som lämpar sig bäst. Stora ståtliga granar som ska bli virke till våra kommande byggnationer. Spentsliga och spretiga lövträd som ska bli nästa vinters ved. Vi släpar ris och bygger kojor. Gör upp eld och lagar mat. Meningsfull gemenskap i all sin exceptionella enkelhet.

Och så en kaffetår på det, så är livet komplett. Nästa steg blir att såga träden till virke. Men det blir en annan helg.

Utebyggnationer.

24 mars, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

I takt med att solen och våren börjar göra sin ankomst, har vi släppt byggnationerna på huset och flyttat ut på gården med verktyg och arbetsglädje. Det pågående projektet nu är en hövagn som ska byggas om för vidare användningsområde.

Det känns fint att kunna bruka de resurser som redan finns på gården och göra om något som spelat ut sin roll till något annat, mer användbart. Det är mycket så vi jobbar. Och där är jag och Millimetermannen ett mycket framgångsrikt team – jag sprutar idéer och han bygger.

Det är en oerhört bra kombo, eftersom mina idéer måste passera ett ytterst finmaskigt filter för att bli godkända och genomförda. Det vill säga, jag måste kunna sälja in dem hos Millimetermannen för att de ska konstrueras. Och lyckas jag med det, så kan man vara säker på att det blir något bra som kommer ut i andra änden. Han lever ju efter devisen att det-ska-ta-mej-fan-vara-rejäla-grejer, och konstruerar därefter. Med millimeterprecision, såklart. Och sen kritiserar jag funktionaliteten i vissa konstruktionslösningar och då muttrar han i ungefär en timme. Sen tänker han en timme, och därefter gör han om det till någon mer praktisk lösning. Så där håller vi på, men sen brukar det bli riktigt bra i slutändan.

Hög tid för första sådden.

13 mars, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Snart mitten av mars, vilket innebär hög tid att göra första sådden ute i odlingarna!

Men snälla lilla du, det är fortfarande minusgrader och ligger nästan en meter snö på backen….det går ju inte att så nu, förstår du väl.

Det är klart att jag förstår. Att det inte går. I din värld. Men i min värld, så har det gått alldeles utmärkt de senaste två åren. Och det känns som att det här året är perfekt för att verkligen sätta dem erfarenheterna på prov!

Jag började med att skotta fram kallbänken. Den består av en pallkrage, modell större, och ett jätteskevt lock som jag snickrat själv. Jag har grundat den med en del gödsel och annat nedbrytbart material från gården, mest för att fylla ut volymen och låta det hela bli jord medan jag odlar något ovanpå. Win-win!

Eftersom det mesta är fruset, så använder jag köpejord som jag tinat upp inomhus. Den häller jag på och sen är det bara att peta ner fröna och njuta av jord på fingrarna och hjärtat som slår. Spenat, morot och dill blev det i den här omgången. Sen skottade jag på snö igen innan locket lades på plats. Så de stackars fröna får något vatten, när de första strålarna börjar bryta sig fram genom molnen. Lägg märke till snödjupet!

Sen är det bara att vänta på skörden.

Men…. är du inte rädd att allt bara fryser bort? Att du misslyckas?
Nu tror jag ju att det här kommer fungera utmärkt, men ändå; Låt mig bjuda dig SlaktarStinas mycket välanalyserade kalkyl:

– ekonomisk insats; 3 olika frösorter dvs max 100kr. Högt räknat.
– Tidsmässig insats: 30 minuter från det att jag gick ut ur huset, tills jag hade plockat ihop och gick in igen.

Med andra ord, det värsta som kan hända är att jag offrat 100 kronor och 30 minuter av mitt liv, till något som bara blir en plätt med jord och som jag ändå kan odla sen, när värmen kommer. I förhållande till vad jag kan vinna, dvs tidig skörd av färska här-producerade grönsaker, så tycker jag att det är värt den insatsen.

Det är klart. Vid ett misslyckande är det nog några som skrattar en del också. Åt den naiva akademikertjejen som trodde att hon visste något om odling.

Och jag tänker, att det får de gärna göra, skratta åt mig. Hur mycket de vill. För om det nu är så illa, att de inte har något bättre att skratta åt, så känner jag mig hedrad över att besitta förmågan att skänka dem lite glädje här i livet. Min egna glädje är redan bärgad.

Personlig utveckling.

5 februari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Äntligen har vi en vinter värd namnet! Trädens grenar tyngs ner och varenda skarp linje har rundats av med detta vita mäktiga snötäcke som lagt sig över landskapet. Det vore en skam att inte nyttja den här vintern till fullo. Och som jag gör det. Jag tar vara på varenda tillfälle som ges – jag skottar snö. Och skottar snö. Och skottar snö. Och skottar snö. Till förbannelse. Och jag, som i vanliga fall föredrar att använda muskelkraft, har känt mig heligt välsignad med möjligheten att använda morfars Grålle från 1956. Fylld av tacksamhet har jag kopplat på plogbladet. Med bakhjulsdrift och handgas har jag sen sladdat runt på gården för att få bort snön så pass att övriga sysslor kan skötas.

Men som sagt. Det gäller att ta vara på alla tillfällen som ges, när moder natur bjuder på en sådan här vinter. Att göra allt det där som det finns möjlighet till när snön ligger tjock över landskapet. Att våga leva fullt ut, testa sina gränser – live on the edge. Och snöröjer man med en Grålle, på vägar som tvingats överplogas för att överhuvudtaget ha en chans att få undan snön – ja, då är det verkligen att living on the edge.

Framhjulet som balanserar på dikeskanten, medan jag sneglar bak mot snöbladet för att försäkra mig om att snön förs åt sidan. För att sedan falla tillbaka ut i vägbanan igen. Så jag gör mitt bästa föra att minnas blomstrande diken och deras geografiska läge i förhållanden till träd och stängselstolp. Det går sådär. Med hjärtat i halsgropen styr jag försiktigt några centimeter längre ut på kanten. Hela tiden beredd. Hela tiden med foten på den vänstra hjulbromsen, som en sista räddning att sladdsvänga upp framdelen på vägen igen, om oturen skulle vara framme. Men då måste man vara jävligt snabb. För när framhjulet skär ner i diket, då skär det ordentligt. Och sen sitter jag där. Fast. Så in i bomben. Kedjorna på bakhjulet som river upp grusvägen, när jag försöker ta mig loss. Framhjulet som bara gräver ner sig allt djupare, för varje försök. Och det är då det är dags att stanna upp, och inse att situationen bjuder några olika valmöjligheter.

1. Bli förbannad, slå på ratten och skrika några väl valda ord till den förbannade snön, det dumma diket och den klena traktorn. Detta kan lätta på trycket, men löser sällan problemet.

2. Ring en vän. Det gjorde jag första gången (ja, det har hänt flera gånger. Två för att vara exakt.) Funkar bra, under förutsättningen att vännen är hemma och har en bättre traktor. Och att den inte själv sitter i diket.

3. Se det hela som en kurs i personlig utveckling. Helt gratis och med mycket god förankring i vardagen dessutom! Jag kallar metoden; skyll-dig-själv-och-börja-gräv.

Så jag gjorde det sista, jag började gräva. Jisses vad jag fick gräva. Det hjälpte föga. Så jag hämtade plankbitar från sågen, vilka jag pusslade med kring däcken. Grävde och pusslade. Pusslade och grävde. Körde fram några centimeter. Fortsatt grävande och pusslande, för att backa några centimeter. Gräva och pussla.

Så där höll jag på i någon timme. Och tänk er sen känslan, när jag kör traktorn ut på vägen igen. När jag lyckats fått upp den ur det förbannade skitdiket, helt själv, med en spade och några brädbitar. Tänk er det glädjetjutet som ljöd över skogarna! Sällan har jag känt mig så oslagbar, sällan har jag känt mig så starkt, sällan har jag känt mig så fullt levande. Personlig utveckling i dess bästa form.

Så säg till när ni vill ha en kurs, det finns många diken att köra ner i.

Färsk purjolök i januari.

23 januari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Odlingarna är min kreativa oas. Där spinner jag loss med mina idéer och tankar, där får kropp och huvud jobba ihop. Där är jag, bara jag. Med jord under naglarna och svetten som rinner mellan brösten. Och med en nyfikenhet och glädje som jag väldigt sällan känt. Kanske aldrig någonsin. Det är som att här, här upptäcker jag Livet.

För i odlingarna är det bara naturens spelregler som gäller. Och det är dem som jag nyfiket försöker förstå, när mina händer färgas svarta av jord medan hjärnan arbetar i takt med kroppen. Där upptäcker jag världen, där upptäcker jag mig själv. Jag experimenterar friskt. Långt bort från pekpinnar och informationsböcker, skapar jag mig mina egna sanningar. Och där naturens lagar sätter gränserna, så formar jag mig en egen verklighet.

Och i den verkligheten kan man gå ut en dag, i slutet av januari. När snön når mig till knäna och termometern visar -7, och gräva upp sig en purjolök. Eller tre.

Trots vinterlandskap sen i slutet av november, trots ihållande minsugrader och bistra vindar – spaden skär ner genom jorden. Och löken är bärgad. Löken som jag sådde från frö, för nästan ett år sen.

Och upptäckter som dessa gör mig lycklig inifrån och ut. Nyskördad purjolök i januari. Så nu står dem fint i ett vattenglas i mitt kök, på mormors gamla furubord. Bland udda porslin och en duk som mamma har vävt. Som en trofé och påminnelse om att upptäcka mina egna sanningar, skapa mig min egna verklighet.

Men imorgon blir de till soppa. Med skräp-odlad potatis och hembakt bröd. Det kommer bli en av de finast middagarna någonsin. Den kommer ätas med andakt. Och med spänning över hur nästa experiment kommer att sluta.

Årssammanfattning 2017

21 januari, 2018 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Årssammanfattning för 2017. En viktig tradition som jag inte vill bryta. Det ger en så fin överblick över allt som händer och har hänt. Jag har utgått från samma frågor jag hade förra året. Mest för att jag tycker om att se hur svaren utvecklas i takt med livet som stegar på.

Vad gjorde du som du aldrig tidigare gjort?

Odlat i växthus. Varit toastmadame på bröllop. Sjungit solo på en bröllopsmiddag, komponerad av en fiol (Vilket känns helt sjukt att skriva, eftersom jag absolut INTE är någon sångerska. Ännu sjukare blir det när jag inser att jag sjöng Botjitta. Dock med en egenkomponerad text ska tilläggas.) Skördade purjolök dagen före julafton. Vallat kor. Tältade tillsammans med barn. Ätit kött från djur som jag dagligen skött om. Sålt en artikel med bild till en tidning.

Skördar purjolök 23 december 2016. Det gick bra.

Genomdrev du någon stor förändring?

Jag har genomdrivit många små förändringar som tillsammans gjort en stor skillnad. Det mesta handlar om vad jag ska lägga min tid och energi på – helt enkelt säga nej till några, eller snarare ganska många, av alla de möjligheter som finns i livet, för att med hjärta och själ kunna gå in i de saker som verkligen betyder något. De där som får hjärtat att slå och magkänslan att kännas som solvarm grönmossa.

Vi har även gjort förändringar i djurbesättningen, då vi numera bara har nötkreatur för att bygga vidare med grisar och förhoppningsvis hönor.

Vilket datum från 2017 kommer du alltid att minnas?

2017 har innehållit så många speciella dagar och tillfällen, att det inte går att nämna ett enda datum. Jag har haft äran att medverka i en bok och haft boksläpp av densamma, nya djur har kommit till gården. Viktiga saker för mig, men som ändå ter sig närmast betydelselösa känslomässigt i jämförelse med de bröllop jag har fått äran att närvara vid. För att inte tala om möhippor! Och mittibland detta har jag tagit del av så många viktiga och stora stunder tillsammans med mina barn.

Dog någon som stod dig nära?

Nej, tack och lov. Men döden är alltid närvarande, som en skugga som dansar omkring och påminner mig om livets nyckfullhet. Och om livets mirakulösa enkelhet där döden är en självklarhet. Ofrånkomligt, oavsett vilka känslor det väcker.

Vilka länder besökte du?

Den här frågan känns lika irrelevant som förra året och kommer antagligen alltid besvaras lika; inga. Jag har ingen längtan eller ambitioner om att besöka andra länder, så länge jag har massor att upptäcka och lära där jag är. Jag tilltalas inte av att besöka platser, jag tilltalas av att besöka människor. Och där emellan vill jag bara leva, och utforska det universum som finns precis där jag står. Men tja, om jag riktigt ska anstränga mig och tänka efter, så har jag varit till Norrland. Och till Västgötaslätterna.

Bästa köpet?

Tältet. En mycket viktig del i att utforska det universum som finns precis där jag står. Det har skänkt så mycket glädje under året!

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Barnen. Även om de också gjort mig mycket arg, uppgiven, ledsen, fundersam och orolig också.

Att inse att min bror och även min närmaste vän, funnit sig varsin livskamrat. Tänk att två av de bästa människorna i mitt liv, sagt ja till någon som gör dem lycklig! Och att de vill att jag ska vara med och dela den stunden med dem – glad känns futtigt i sammanhanget.

Upptäckter ute i odlingarna. Och den stora mängden potatis – guld!

Saknade du någonting 2017 som du vill ha 2018?

Mer tid till att skriva och arbeta på gården. Snälla kor. Stor skörd av morötter. Hallonhäck. Badväder.

Vad önskar du att du gjort mer?

Cykelpendlat till jobbet. Jag hade ambitionen redan från tidig vår, men pga olika omständigheter kom jag aldrig till skott förrän till hösten. Då cyklade jag från stan och blev helt överlycklig och rusig över hur bra det var. Jag fick motion och belastade inte miljön, samtidigt sparade jag både tid och pengar – så oerhört bra! Dagen efter kom snön och sen blev det inget mer. Det grämer mig att jag inte kom igång tidigare. Och kommande år kommer vardagen se annorlunda ut, så just den möjligheten, så som den sett ut under året, försvinner tyvärr.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Tvivlat på mitt eget omdöme.

Favoritprogram på teve?

En helt irrelevant fråga då jag i stort sett inte kollar på teve och har heller inte gjort på flera år, mer än tillsammans med barnen. Och då är det dem som väljer. Det finns helt enkelt en hel del massa saker som jag mycket heller ägnar mig åt.

Bästa boken?

Ingen. Jag vet att jag läst flera böcker, men minns inte en enda. Jag tolkar det som att de inte gjorde några större intryck på mig, men hjälpte mig att somna. Vilket ändock inte ska underskattas.

Största musikaliska upptäckten?

Benny Anderssons instrumentala album Piano. Möjligen väldigt ohippt för någon i min ålder, men ändå inte desto mindre känslomässigt
tilltalande.

Största framgången på jobbet?

Att jag trivdes med att arbeta som sjukgymnast. När jag sa upp mig från min förra anställning var jag övertygad om att jag aldrig mer skulle betitla mig med det yrket. Men det ger en trygghet att veta att om jag inte klarar av att överleva som bondmora eller tröttnar på att arbeta 24/7 på gården, så kan jag söka mig tillbaka till sjukgymnastyrket.

Största framgången på privata planet?

Att jag mår bra. Att jag är glad. Att jag grubblar mycket mindre. Att jag landat i mina värderingar och tankar om livet. Vilket dock inte behöver betyda att de aldrig omprövas eller ifrågasätts.

Största misstaget?

När jag trots flera genomgångar och kontroller, lyckades skriva ut ganska många bröllopsprogram felaktigt. Gör om och gör rätt. Som tur var, så var det brudparet inte ens i närheten av så hispig som jag var. Antagligen hade de förväntat sig att det skulle bli så, i samband med att jag tog på mig den uppgiften. Men det ordnade sig tillslut i alla fall.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med året innan?

Gladare.

Vad spenderade du mest pengar på?

Maskiner för att skörda vinterfoder, dvs gräs, till djuren. 5 kvigor äter en del. Och till nästa vinter hoppas jag att de är 5 betäckta kvigor, och dessa äter ännu mer. Så vi behövde lite bättre grejer för att inte fullständigt slita ut bekantskapskretsen omkring oss.

Något du önskade dig och fick?

Gammal hö och tidningar, gamla fönster.

Hemstickade koftor.

Trevliga och intelligenta arbetskollegor.

Ett växthus. Vilket nu har resulterat i att jag önskar mig ett större. Eller flera. Välj själv, jag tackar och tar emot.

Något du önskade dig och inte fick?

Broccoli i mängder! Jag fattar inte vad jag gör för fel, men jag har hittills inte lyckats få fram bra broccoliplantor som levererar. Den andra kålen funkar dock bra. Men skam den som ger sig…

Vad gjorde du på din födelsedag?

Minns inte.Vilket säger en del om vilken vikt jag lägger vid min födelsedag.

Vad skulle gjort ditt år bättre?

48 timmar per dygn.

Vad fick dig att må bra?

Rutiner. Arbetskollegor. Det fysiska arbetet på gården. Skogen. Eftertänksamhet. Yoga. Alla upptäckter och experiment i odlingarna! Kökssoffan full med ungar och vänner.

Vem saknade du?

Pappa – alltid. Men det här året har jag haft en stark saknad efter mormor. Det finns så mycket som jag hade velat fråga henne och som jag vet att hon hade kunnat berätta och lära mig. Som vad jag gör med istret efter grisarna och hur jag syltar grisfötter. Hur levde man när det inte fanns bil och hur formade de dom vardagen? Hur arbetade de med korna och hur var hennes roll som bondmora? Vad tänkte hon om nutidens debatt om jämnställdhet? Det finns så många frågor som jag velat fråga henne, men kommer aldrig få möjligheten till.

Men om ni vet någon annan i den äldre generationen, som levt på en gammal bondgård och vill dela de historierna och kunskaperna med mig, så vore jag oerhört tacksam att få möjlighet att stifta den bekantskapen.

Mest stolt över?

Att jag fått äran att vara toastmaster. Två gånger dessutom!

Högsta önskan just nu?

Att politiker och makthavare vågar ta de beslut som krävs för att förhindra utvecklingen av klimatförändringarna.

Att mina nära och kära får må bra.

Att vi blir klara med utbyggnaden – det är så nära nu!

Vad ska du göra annorlunda till nästa år?

I och med att jag ska arbeta hemma på gården så kommer det bli många förändringar och därmed blir mycket annorlunda. Men jag ska inrikta mig på att gå och lägga mig i tid. Och att INTE spinna vidare på alla miljoner idéer jag får. Istället ska jag samla dem i en bok och bara plocka ut de mest genialiska till nästa år. Om det fungerar återstår att se.

Jag ser fram emot ett spännande 2018 – hoppas ni vill följa med mig på resan!

Kosläpp.

18 januari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Här om veckan släppte vi ut kvigorna. Eller släppte ut och släppte ut, de går ute hela tiden. Men nu till en början har vi haft dem på en begränsad yta för att lättare bli mer bekanta med varandra. Och här om veckan fick de helt enkelt tillgång till hela hagen.

Det blev ett riktigt kosläpp, men om vintern och utan entrébetalande människor. Kvigorna sprang och hoppade så att snön yrde. Det var fantastiskt att se, den där glädjen över att äntligen få sträcka ut i kroppens rörelser, hur det bara händer när möjligheten finns. Samma instinktiva infall som finns hos barn, men som oftast är borta hos vuxna. Varför? Och när försvinner den?

Hur som helst så tröttnar även kvigor på att springa omkring i snön tillslut och tänker att det är dags att utforska de nya omgivningarna. Så det gjorde dem. Som ett pärlband pulsade dem kring i hagen.

De valde ut den största granen. Och där, under de snötyngda grenarna, trivs dem som allra bäst. Jag förstår dem, det är riktigt mysigt där. Och för den som vill, så finns det en liten film på kvigorna och mig under granen på SlaktarStinas facebook-sida och på Instagram. Den finns också att se på Slaktarn´s Gårds facebooksida – en sida under uppbyggnad, som i huvudsak inriktar sig mot gårdens verksamhet. Kika in och gilla den här, så missar du inget!

Kroppens signaler och vägval.

19 december, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Snön ligger som ett mjukt och glittrande täcke därute och själv ligger jag under en filt inne på kökssoffan. Det kan tyckas en aning nonchalant så här i juletider, men faktum är att jag upprätthåller en högst ofrivillig jultradition – julsjukan. Varje år blir någon, eller i värsta fall några, i familjen sjuka under julveckan.

I år var det tydligen min tur trots att jag, enligt min egna åsikt, har haft min beskärda del av hosta och snuva det här året. Och jag vet, att det här är kroppens sätt att säga ifrån. Att säga, nu räcker det, och därmed basta! Det handlar inte om julstress, för någon sådan har jag inte, och kommer heller aldrig försätta mig i. Det handlar heller inte om brist på vitaminer, felaktig kost, brist på motion, dålig planering, för lite struktur – det handlar om för hög belastning och för lite återhämtning. För få möjligheter att bara stirra rakt ut i luften och låta tankarna flyta, utan mening, utan mål. Ett ganska vanligt fenomen nuförtiden, tyvärr. Och det är därför som första frontlinjen i mitt immunförsvar strejkat under hela året, som en varningssignal – det här håller inte!

Den är ruskigt smart den där kroppen. Även om vi som människor inte alltid är villiga att lyssna vad den försöker säga oss. Inte jag heller till en början. Så jag är oerhört tacksam över att omges av människor som har sett det jag själv inte ville se, och påtalat det för mig. Tack.

För det spelar ingen roll hur roligt och inspirerande saker och ting är – dygnet har bara 24 timmar och av dessa timmar kräver kropp och knopp ett visst antal timmar för sina basala behov. Motion, bra mat, social stimulans och återhämtning. Och det är så lätt, så lätt, att börja ignorera de här behoven, förminska dem, när dygnets övriga timmar inte räcker till för allt det där som vi vill göra. Allt det där som vi inbillar oss att vi måste göra. Och det är då kroppen börjar säga ifrån. Och det är då det är dags att lyssna. Innan det är för sent.

Jag har insett att jag måste välja väg. Jag kan inte lönearbeta och samtidigt utveckla gården. Jag kan inte utveckla gården och samtidigt lönearbeta. Så det kommande året ligger allt fokus på gården. På djuren, på odlingarna, på familjen. På skrivandet.

Om det kommer fungera vet jag inte. Men jag är beredd att ta den risken. Ge det ett helhjärtat försök, med envishet och tålamod. Och ödmjukhet inför livets svängningar. Så kanske, om ett år eller två, så är jag ännu lite klokare. Kanske söker jag mig då tillbaka till ett klassiskt lönearbete. Kanske gör jag det inte. Den som lever får se. Det viktiga är att jag har gjort ett val, och att jag insett att jag måste det.

Men nu ska jag först av allt bli frisk från den här envisa hostan och förkylningen. Ta hand om er därute!

Snötyngda träd.

14 december, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Vinter har kommit och det är så vackert med alla snötyngda träd som obönhörligt böjer sig inför Kung Bores ankomst. Åtminstone om man har alla hus och uthus försäkrade för skador av nedfallande träd. Och det har vi. Utom ett. Gissa vilket.

Rätt gissat. Det enda som var hotat av nedfallande träd. Jag sparkade och skakade på stammen för allt vad jag var värd, och visst föll det ner en del snö. Men det räckte inte. Som tur var, kunde räddningspatrullen rycka ut med kort varsel.

Man tager vad man haver, så att säga. I det här fallet hade jag en Millimeterman med hagelgevär.

Just den kombinationen är inte alltid så användbar, men i det här fallet dög det ganska bra, faktiskt.

Snön ramlade ner, några kvistar också, men problemet var löst. Åtminstone för den här gången. Jag gissar att det där trädet är det första som ryker när snön har smält bort. Någon som vågar sätta emot?