Kategori: Tips&trix (Sida 1 av 4)

I förra inlägget utlovade jag en uppdatering gällande kalvningen på söndagar kl.21. Sen stormade påsken in med en röd måndag, och jag trodde att det var lördag när det egentligen var söndag. Sen blev det måndag, som jag då trodde var söndag, men då stormade det och dagen tillbringades utan ström och tillfredsställande internetuppkoppling. Ja, ni hör ju själv, rörigt så det förslår.

Oavsett; än har inte första kalven kommit, så ni får kort och gott fortsätta att beundra era tomma bingobrickor. Ny uppdatering kommer, förhoppningsvis, på söndag klockan 21.

Strömavbrottet kan låta dramatiskt, men det är det inte. Vedspis och egen brunn på gården möjliggör att vardagen kan rulla på utan större hinder. Den största utmaningen är att rubba invanda rutiner när det inte längre finns vatten i kranen och el i uttagen. Men vi börjar vänja oss. Det var knappast första, och heller inte sista, gången. Ett utedass och en gårdspump skulle dock förenkla levernet ytterligare, så det blir våra nästa investeringsposter för att höja vår levnadsstandard.

Det är lite lätt att bli självgod när man står där vid vedspisen och lagar mat från egna gården. När man kan konstatera att potatis, kött och grönsaker är från jorden utanför, likaså veden som gör värmen och tillagningen möjlig. Och vattnet vi dricker är kallt och kristallklart, blott från ett grävt hål i marken, renat av den jord som ligger under våra fötter. I den stunden är det lätt att bli självgod. När man känner att det mesta kan hända i omvärlden, men vi vet att vi reder ut det. Mat på bordet, tak över huvudet och rent vatten i brunnen – så mycket mer behövs egentligen inte. Och det ger mig ett lugnt som jag är oerhört tacksam över att få känna.

En grej som är svår att undgå när man börjar med att producera sin egna mat, är vilket fullkomligt resursslöseri vår tid består av. Och det kan man ju förfasas över, predika och skriva argsinta inlägg om. Eller så gör man något åt saken, handgripligen. Vilket jag oftast föredrar som strategi. Så just nu håller jag på att upptäcka olika sätt att till fullo nyttja de resurserna som kommer från ett nötkreatur.

Det finns en del recept och trendiga maträtter att finna på nätet, men ännu har jag inte hittat någon sida som behandlar hela djuret som den magiska näringsresurs som det faktiskt är. Så jag letade fram ett exemplar av Husmoderns kokbok från 1935 för att kunna insupa mig livets resurskloka kokkunskap. För 1935 förstod man vikten av att bruka de resurser som fanns att tillgå. Sen kom oljan, industrialiseringen och någon märklig idé om att talg är till för fåglar, att inälvor är en restprodukt att bränna och att processade bönor fraktade från ett annat land är bättre än grannens betande ko.

Och ibland tänker jag som så – hur hade vår värld sett ut om husmödrarna och deras kunskap hade hyllats istället för att svartmålas? Om man valt att stärka dem istället för att rädda dem?

Det lär jag aldrig få veta. Med med buljongen puttrande på spisen och en mycket angenäm doft i huset, så förkovrar jag mig i all den klokhet som husmödrarna ombesörjde för 80 år sedan. Och sänder en tacksamhetens tanke till de kvinnor som för ett par år sedan gav mig denna eminenta kokbok. Tack – ni ska veta att den har kommit väl till användning den senaste tiden.

Ärtskott har jag sått också. Eller ja, först har jag satt tulpanlökar. Mest för att jag hade massa tulpanlökar som behövde komma ner i jorden. Och eftersom jorden ute är helfrusen, så har jag testat att klämma ner dem i massa byttor som nu står i fönstren.

Och då uppstod massa yta med bar jord. Bar jord, är för mig, en oerhört dåligt utnyttjad resurs. En dåligt utnyttjad resurs är till för att nyttjas. Och eftersom vinterlagret av surkål är slut och det bara återstår några påsar av sommarens broccoli i frysen, så kände jag att det var dags att kicka igång möjligheterna till färska grönsaker.

Så jag hällde på gula ärtor. Och hoppas nu på några skördar av ärtskott innan tulpanerna behagar titta fram. Om de nu behagar att titta fram, det får tiden utvisa.

Vad tiden också får utvisa är om barnen kommer bli glada över att det snart finns ärtskott att skörda, eller om det blir skitförbannade för att jag sått utan dem. Till mitt försvar så var utelämnandet av dem inte planerat. Jag drabbades helt enkelt av en snilleblixt (som jag tror, just nu, åtminstone) och skred genast till handling. Hela förfarandet tog uppskattningsvis 2 minuter, max, eftersom jorden redan var på plats och det bara var att hälla i ärtorna.

Så ärtskott du med – klickar du här, kommer du till ett inlägg där jag förklarar hur jag och barnen gjort föregående år. Bara gör´t! Du kommer inte att ångra dig!