Häromdagen fick jag och min älskade Scott möjlighet att umgås lite på tu man hand. Vi två, utan passagerare i form av lilla Knådden. Det var fantastiskt.

Det var en varm försommarkväll och skogen var fylld med fågelkvitter. Alldeles innan vi gav oss iväg, hade jag lite fjärilar i magen. Så där som när man är nykär och ska gå på date, ungefär.

Vi kastade oss ut för backarna, hejdlöst och i den högsta fart vi tillsammans kunde åstadkomma. Solen spelade mellan granarna och vinden susade i mina öron. Vi näst intill flög fram och var oslagbara. Svetten lackade, hjärtat pumpade och lårmusklerna sved. Och jag var starkast i världen. I min värld. Som Pippi Långstrump ungefär. Fast på cykel. SlaktarStina.

Jag älskar att cykla. Det är bland det bästa jag vet. Känslan som fyller mig när jag näst intill flyger fram av krafter som min egna kropp frambringar – den är obeskrivbar. Jag känner mig stark, både i sinne och kropp. Fylld av känslan och hög på endorfiner, så kan jag sen klara av nästintill vad som helst. Bara jag får cykla lite först. 

Du borde prova. Mer cykel åt folket!