Det är något väldigt speciellt med den där första morgonen, när morgonmackan förgylls med pinfärsk spenat och små späda rädisor. När jag har skyndat ut i träskor och bara ben, för att knipsa åt mig några nävar till frukosten. Känt morgonsolens strålar som jagar undan vårnattens kyla. Det guldfärgade ljuset som tränger in genom vinterskitiga fönster och flödar över bordskivans frukostsmulor, skapar glorior i morgonruffsigt hår.
Doften av kokkaffet på spisen, samtalen som lägger planerna för dagens gårdsgöra. Och slutligen, den där tuggan, där det mjuka brödet förlovar sig med löften om den tid som ligger framför oss. Krispigt, saftigt av grönska. Milt kryddigt mot gommen, fortfarande lite svalt efter vårnattens kyla. Livskraft, direkt från jorden och med en kort mellanlandning på bordet.
Vi vet att det är den första morgonen av många, med pinfärska grönsaker och händer som plockar bland grönska i morgondagg. Och att dessa dagar nu ligger i ett pärlband framför oss, njutbara blott i vår förväntan. Men ändå, det är något väldigt speciellt med den första morgonen.
Du beskriver allt så himla bra.
Jag längtar tills jag har mina första hemodlade små salladsblad till frukosten. Om bara några dagar kanske 🌱