Vi är mitt i den intensivaste tiden nu. Dagarna är långa, nätterna korta och vår arbetsdag och vila lika så. Stängsel, vatten, höskörd, bete. Stängsel, vatten, höskörd, bete. Och någonstans däremellan lite mat till oss själva också. Det är arbetsintensivt och ingen av oss har svårt att arbeta. Det är vår välsignelse, likväl som vår förbannelse.
Vår största utmaning ligger i att balansera detta. Att hantera känslan av att alltid vara otillräcklig, på alla plan åt alla håll. Att våga vila i vetskapen om att vi gör så gott vi kan, och mer än så kan vi inte göra.
Vi svalkar våra kroppar i sjön, mellan arbetsuppgifter och efter dagens slut. Det är det skönaste, finaste och somrigaste känslan – att låta det svalkande vatten omsluta min varma och svettiga kropp efter ännu en arbetsdag. Damm och lort som sköljs av, huvudet som kyls ner när jag simmar ner i det mörka, kalla, tysta. Sekunder när inget annat finns.
Tack till er som på olika sätt erbjuder hjälp, ni är ovärderliga. Tack till er som handlar ägg och kött, tar hand om ungar och på andra sätt är delaktiga i allt det här – vad vore vi utan er?
Ni gör ett så otroligt jobb!