Knas-katten är en utekatt. Hans främsta uppgift här på gården är att jaga råttor och annat onknytt, men det är inte alltid han vill instämma gällande sitt bidrag till familjelyckan.

För ibland tror han att han är en innekatt. De senaste dagarna exempelvis har han vägrat gå ut. Vi har jagat honom runt i huset för att kunna mana ut honom en liten, liten stund. För så fort han har fått chansen har han smitit in igen. Men vad gör det om den stackars katten är inne lite då, tänker ni nu. Jo det ska jag tala om för er. Han hade gärna fått vara inne bäst han vill, om det inte vore för att han blir så oerhört rastlös. Han klöser och biter och jamar och busar. Springer gatlopp genom hela huset så att grejor och hårtussar flyger omkring. Så någonstans tror jag ändå att han mår bästa av att vara ute. Vårt hus med möblemang med för den delen.

Men idag när kylan kröp nedåt -13 och han harmlöst lekte med en hårsnodd på golvet, gav jag med mig. Ville han inte gå ut skulle han inte behöva det. Så jag åkte iväg till jobbet och utekatten fick vara en innekatt. När jag kommer hem och öppnar dörren, sker allt oerhört snabbt. Jag hinner inte ens tända lampan i hallen innan jag hör ett rasslande i trappen och ser en grå skugga som springer förbi mina fötter och ut i kylan. Tydligen var det inte så jätteroligt att vara ensam innekatt en hel dag. Och sen dess har jag inte sett skymten av honom, han har nog fullt upp att njuta av livet som utekatt. Eller så har han rymt. Eller blivit uppäten av stor-katten. Återstår att se.

Men dagens slutsats blir troligen; gräset är inte alltid grönare på andra sidan.