En del av livet.

När barnet är ungefär ett och ett halvt år börjar det ofta testa gränser. Som vuxen behöver man försöka hålla modet uppe och inte själv bli högljudd och arg eller skuldbelägga barnet eller sig själv. De här perioderna är en del av livet.

 Det ger en liten tröst att läsa ovanstående ord efter en kväll av kamp och håret fullt av halvtuggade makaroner. Jag är inte hopplös. Barnet är inte elakt. Vi är inte ensamma. Tror jag.

Detta är bara en del av livet, tänker jag och börjar räkna till 1000 för att i nästa sekund få en korvbit i ögat. En del av livet. Jag börjar räkna igen och under tiden hinner Knas-katten göra en undanmanöver för att slippa leka häst. Han gömmer sig under soffan och för en sekund önskar jag att jag kunde göra detsamma. Men mer hinner jag inte, för helt plötsligt far det äpplen genom luften och dunsar ner på golvet bredvid mig. Snygga kast om det hade varit en boll. Men nu var det ingen boll, det var äpplen. Äpplen som fortsätter komma i en vild skur över rummet,trots tillsägelser och förmaningar. Och i ett försök att förhindra att hela vardagsrummet blir en stor frukssallad, så bemöts jag av en gallskrikande, snorig och tvåbent liten varelse som ömsom klamrar sig fast runt mitt ben, ömsom kastar sig runt på golvet i ren ilska. Och så fortlöper det. En del av livet.