En heliumballong av trygghet.

Idag är de 4 november. Det finns mycket att säga om den dagen. Men idag vill jag bara berätta att min mamma fyller år. 74 år fyller hon idag.

Jag kan ibland bli sur på min mamma. För att hon har sin egenheter, på samma sätt som jag har mina. Men ibland blir jag också sur, för att det är lättare att var tyst och sur, än att öppna upp och berätta hur viktig hon är. För då försvinner orden. Och det kommer bara tårar. Och då kommer det mer tårar. Och tillslut så är allting bara ett snörvlig kavalkad av ord som inte blir sagda och ett blottande av en sårbarhet som känns nästintill obehaglig. Och då är det så mycket enklare, just i stunden, att vara lite sur och inåtvänd. Som en trulig  14-åring, fast man är 38.

Och kanske är det just därför, som jag blir lite trulig. För att hon känner mitt 14-åriga jag, lika väl som mitt 38-åriga. Hon som hållt mig i handen under alla år. Som har sett mig kämpa och stridit. Ibland med andra, men kanske mest med mig själv. Hon som stått brevid och betraktat. Utstrålat en stöttande känsla, fylld av tillit att jag löser de utmaningar som ges. Men alltid redo att sträcka ut en hand om motsatsen skulle bevisas. Det är en väldigt fin egenskap hon har, och jag vet inte om hon är medveten om den själv. Men min mamma har förmågan att alltid finnas till hands, vara nära och tillgänglig, utan att staka ut vägen. Som en heliumballong med trygghet. Så finns hon där, utan att tynga ner, och alltid lite bakom. Så att jag själv kan ta nästa steg. Och hon följer med. Ljudlöst och lätt.

Förutom när det gäller fikabröd. Där brister min förmåga fullständigt. Så där har hon steppat in och fyller upp min frys med bullar och kardemummakakor. Till familjens stora glädje. Och min mages förtret. För jag kan inte låta bli. Att mumsa i mig godsakerna, trots att det molar i magen och den sväller som en ballong. Det är som att äta den kärlek som min mamma ger. Och det vill man ju, så länge som det någonsin är möjligt.

Och så är det de där kramarna. Armarna som omfamnat mig så många gånger genom livet. Och vetskapen om att inga ord behövs. För där är man alltid välkommen. Önskad. Och älskad. Oavsett om man är surig och trulig, snörvlig och snorig eller glad och pratsam.

För hos mamma finns det alltid plats, trots att ingen plats finns. Hos mamma finns det alltid massa att äta, trots att hon inte har någon mat hemma. Hos mamma finns det alltid tid, trots att ingen tid finns.

Och säg för fan inte att du behöver någon grej, för då kan du ge dig den på att hon plockar fram minst ett par varianter från någon undangömd låda i något skåp. För på något konstigt sätt, visste hon att du skulle behöva den där grejen. Så hon har sparat den. I tid och evighet. För att så småningom få plocka fram den och ge bort den. Och för det kan jag ibland bli lite trulig. Eftersom jag nyss beklagat mig över, hennes förmåga att spara på massa konstiga prylar. I tid och evighet.

Och just det, med att långtidslagar en massa prylar, är väl en egenskap som jag inte tänkt ta efter. Men det finns så mycket annat i hennes moderskap, som jag lutar mig mot, när jag känner mig vilsen i mitt egna. Jag kan inte tänka mig en bättre förebild.

Och hon fyller år idag. Jag ville bara berätta det.