Hej och välkomna till SlaktarStinas stubblektion. Idag ska vi lära oss varför man ibland kan se kan stubbar som är över en meter höga. För det har vi väl alla någon gång funderat över när vi traskat omkring i skogen och på kalhyggen – varför dessa höga stubbar? Har skördarföraren varit trött? Behövdes det bara ett halvt träd? Eller är det bara ett sätt att få oss nyfikna människor att börja grubbla?

Nej, sanningen är den att dessa stubbar har en mening, ett syfte. Vi skall till en början lära oss att skilja på två olika sorters höga stubbar: Kultur-stubben och Knurpis-stubben.

Kulturstubben är 130cm hög och lämnas för att markera kulturminnen, så som exempelvis en kolbotten, gamla boplatser eller en gammal stig (alltså en sådan som man går på, inte en gammal farbror).

Knurpis-stubben är högre än så och lämnas som mat och boplats åt Knurpisarna. Knurpisarna är ett samlingsnamn för insekter, lavar, svamp, fåglar, tomtar, troll och andra små väsen som kan tänka sig att bo och leva av en gammal stubbe.

Begreppet Knurpis är dock ännu inte erkänt av Svenska Akademin, men jag överväger att lämna det som förslag inför nästa revision. Begreppet har ju trots allt framtaget av en erkänd man i branschen, så jag förväntar mig att ordet godkänns och inom en snar framtid publiceras på deras lista över nya svenska ord. 

Så fram tills dess kan du ju slänga dig med Knurpis-ordet och liksom vara först med det nyaste. Om du språkar med någon person som inte riktigt hänger med, så kan du även använda det gamla ordet för dessa stubbar som helt enkelt är högstubbar. Fantasilöst och tråkigt jag vet, men passa då på att lära denna person att det numera heter Knurpis-stubbe.

Så, det var allt för den här gången. Jag hoppas att ni har haft en lärorik stund och önskar er välkomna tillbaka till SlaktarStinas stubbskola. Nästa gång ska vi lära oss mera om rotben.