När jag gick hem från jobbet för ungefär ett och ett halvt år sedan, kände jag att jag hade världens längsta ledighet framför mig. Och under tiden denna har pågått har det känts som att detta kommer vara för evigt. Han och jag, jag och han, 24 timmar om dygnet och vi kan göra precis vad vi vill, när vi vill. Ibland har jag bestämt och ibland har Knådden bestämt.
Vissa dagar har det varit kanon och jag har gråtit över hur lyckligt lottad jag är. Andra dagar har det varit pest och pina och jag har gråtit över ett liv i kaos.

Men inget varar för evigt. Och nu suger vi ut det sista av vardagen som den ser ut nu, för om några veckor är det andra saker som väntar oss. Jag ska börja jobba och Knådden ska börja på förskolan. Det känns fantastiskt spännande. Mest över att Knådden ska böra på förskolan, jag är övertygad om att han kommer trivas som fisken i vattnet, att det kommer bli jättebra.

Själv ska jag ansluta mig till arbetsmyrorna i den stack som kallas Landstinget. 1,5 år känns som en lagom lång ledighet. Det känns som att det är dags nu, dags att påbörja en ny vardag.