En tung morgon i augusti.

Morgonen är vacker. Så där skimrande magisk som den blir när sommaren, nästintill obemärkt, börjar övergå i höst. Solen värmer när jag kliver utanför dörren i arla morgonstund. Klockan har återigen intagit en central del i vårt liv och ringer varje morgon, obönhörligt tidigt. Känns det som. Vardagen är tillbaka. Jag brukar hugga in på vardagen med entusiasm och tacksamhet, men inte den här hösten. I år kämpar jag med att få alla kugghjul av rutiner att börja rulla i vardagens maskineri. Det är tungt. Som att hela skiten rostat ihop, och när det väl börjat rulla i sakta mak, så skriker min inre GPS att ”sväng vänster. Nu, sväng vänster. Ta av vid nästa avfart och vänd helt om”.

Jag är uppenbarligen på en avkrok där jag känner mig vilse. Som inte leder dit jag vill. Och jag tänker, att ibland måste man ta dem avkrokarna för att känna vart det är man ska. Ibland måste man kämpa sig upp för ett berg för att kunna se vart ifrån man kom. Och för att ana, vilken väg som man bör gå framöver. Och ibland måste man kravla sig fast vid en en trygg livboj och samla kraft, för att åter igen våga kasta sig ut på djupt vatten.

Jag går vägen ner. I skuggan av träden känns det att solens värme endast är höstens förklädnad. Luften är fuktig och kall, och fågelsången har tystnat. Det enda som hörs är en korp som seglar mellan topparna. Allt kvittrande, sprudlande grönska börjar sakta blekna och dö. Jag ser det när jag tittar upp mot himlen. De första gula bladen i trädkronorna. De där som vi gärna vill skylla på torkan. Eller kylan. Men som ändå, varje år, sakta singlar ner i mitten av augusti och lurar oss kantarelletande själar.

Jag ger grisarna mat. De börjar bli stora nu. Jag kliar dem mellan öronen och lyssnar till deras ivriga smaskande och surplande. Vill stå kvar och känna in när solen tålmodigt maskerar höstens intrång till svensk sensommardag. Vill sätta mig ner med pennan i hand och skriva ut alla de där orden som spränger i huvudet. Vill hugga tag i det där som händerna längtar efter, vill möta det som får hjärtat att slå, på riktigt. Vill göra allt det där som jag just nu inte kan.

Klockan tickar. Det finns tider att passa. Barn som ska kläs och utfodras. Förpliktelser i samhällets tjänst. Ansvar och räkningar. Orden får fortsätta växa i mitt huvud, händerna får fortsätta längta. Det kommer en annan tid. Men den tiden är inte nu.