Det är måndag, -10 grader kallt och ska blåsa under dagen. Det behövs något snabbt uppiggande tänker jag! Så här kommer en gammal text från bloggen, skriven 2015. Mycket nöje!

Sen sätter vi på oss vindtäta arbetskläder, packar i extra arbetshandskar och möter dagen med förnöjsamhet över att familjen är frisk och att skåpet är fullt av toalettpapper…!

En nödsituation.

25 NOVEMBER, 2015 / SLAKTARSTINA / 7 KOMMENTARER / REDIGERA

Jag kände mig som ett grått litet spöke som inte sovit vettigt på flera veckor. Jag var sjuk, barnen var sjuka och så hade de varit de senaste veckorna. Typiskt småbarnsliv, helt enkelt.

Och det var då som det föll det sig som så, att jag satt där man ibland sitter, när man måste göra något som man ibland måste göra. Och det var då jag kom ihåg vad jag skulle köpa, när jag tidigare inte hade kommit ihåg vad det var jag skulle köpa. Toalettpapper.

Utan att närmare gå in på detaljer, så var det inte riktigt läge att springa omkring i huset med byxorna nere vid fotknölarna. Men i ett intilliggande rum, satt min kapabla 3,5-åring, så jag ropade på honom.

– Snälla, kan du hämta papper från köksbordet?
– Nej.
– Jo men alltså…. jag sitter på toaletten. Och behöver papper. Hämta papperet i köket! Snälla? ropade jag från badrummet.
Jag hörde hur han släppte sin hammare och kom springande. Utan papper. Han tittade undrande på mig.
– Toalettpapperet är slut. Kan du hämta papper åt mig? frågade jag honom på mitt allra hjärtligaste sätt. Och det var då det kom, det som måste komma.
– Vajjfö? (varför?)
Så jag förklarade situationen, på det sätt man kan förklara situationen, och bad honom hjärtligt återigen;
– Hämta papperet i köket. Snälla.
Så det duktiga lilla barnet gick tillbaka in i köket. Hämtade papper. Och kom myndigt gående tillbaka och räckte över en pappersbit stor som en kattass. Jag tittade på den lilla biten i min hand.
– Tack, det var snällt, men jag behöver mer än så här.
Han tittade frågande på mig en stund. Men så gick han tillbaka in i köket, hämtade papper, och räckte över en till pappersbit. Stor som en kattass
– Snälla du, hämta hela rullen.
– Nej.
– Jo, hämta hela rullen. Jag behöver mer än så här.
– Men det får du inte mor, för då tar allt slut. Då kan jag inte torka munnen när jag ätit, svarade han mig och slog ut med armarna.
– Hämta. Hela. Rullen.
– Nej, det ska jag ha när jag äter! säger han bestämt och sätter upp pekfingret i luften för att markera vad han sagt.

Och det är ungefär här som jag känner ett stark impulsivt behov av att spola ner mig själv i toaletten och aldrig mer komma upp. Men jag samlar mig och inser att det finns bara ett sätt att lösa det här på och det är att behålla lugnet. Behålla lugnet och fokusera på målet. Så jag tog ett djupt andetag, och sen började det diskuteras. Diskuteras på det sätt som det bara kan diskuteras, med en 3,5-åring som inser att han besitter någon form av maktposition. Det tog sin lilla tid. Men tillslut räckte han över rullen med orden:
– Du måste köpa mer papper mor.

Jag kunde inte sagt det bättre själv.