Medan jag feberhuttrar under min yllefilt så styr ungarna upp dagen. Jag älskar att se dem överta kommandot med raka ryggar och bestämda steg. Höra hur de resonerar när lösningar skall formas och uppgifter skall lösas.
Påskris måste fixas. Det är viktigt. Yxa och såg hämtas fram ur vedboden och sen styr de med målmedvetna steg över hagen, ner mot skogsbrynet. De vet vart man kan finna påskris. Mycket påskris. Och passar på att gallra ur slysnåret samtidigt. De nyfikna tjurarna övervakar arbetsglädjen. De får några egna kvistar, men verkar måttligt imponerande.
Väl inne igen, så lägger jag mig på soffan i hallen. Bara vila en liten stund innan det är dags att ställa fram mat. Men jag försvinner snabbt i en feberdimma, kantad av barnens pigga röster från köket. När jag vaknar igen så är köket fyllt av kycklingar och påskris, på ett alldeles fantastiskt fint sätt.
Och mitt bland fjädrar och uppackade porslinskycklingar, så står tallrikar med fil och halvätna mackor. Jag huttrar fortfarande och känner att huden är het. Barnen tittar mot mig från soffan och jag har lite svårt att finna orden. Svårt att finna vad jag ska göra, när de redan gjort allt. De tar till orda innan mina dimmiga tankar kommit i ordning. ”Du kan lägga dig igen. Vi klarar oss.”
Och ja, om det råder inga tvivel. Så jag bäddar ner mig igen, i soffan tillsammans med de där två miraklen som är så små men ändå så stora.
Åh så himla fint du beskriver.
Krya på dig 💕
Åh så fint, blir alldeles varm och rörd. Fina små ungar, Dina Fina små ungar! Hoppas du snart mår lite bättre. Jag sitter på lite tankar till dig också, de tar vi när du orkar tänka igen. Kram kommer här!