För bra för att vara sant.

Sist jag skrev, skrev jag om Marit. Orden flödade över från de känslor jag hade i kroppen, om lyckan och glädjen i att ha en hund vid min sida. Och jag skrev, att det nästan var för bra för att vara sant, och det visade sig vara precis så. Nu bor inte Marit hos oss längre.

En vecka efter att jag delat med mig av min glädje, så började Marit utmana barnen om hierarkin i flocken. Det är i alla fall så som jag tolkar beteendet. Och är det någon gräns som jag inte tänker utforska, så är det den.

Mitt förtroende och tillit till den lugna, fina, kelsjuka hunden blev krossat, och till en början våra hjärtan också. Vi grät av besvikelse och ledsamhet, över insikten att hon inte kunde vara kvar hos oss. Beslutet var inte svårt att ta, även om ledsamheten var förvånansvärt överväldigande. Jag skjutsade hem henne strax därefter.

Under de veckorna hon var här, så var det ändå så mycket glädje och mening som hon tillförde våra dagar. Och kanske framför allt för mig, som ofta känner mig lite ensam under mina arbetsdagar.

Men livet bjuder på oväntade vändningar ibland, det skruvar liksom till sig och det enda man kan göra är att följa med i den vildsinta tango som man blir upp bjuden till. Och ibland så krävs det också att man bröstar upp sig, lyfter hakan högt, greppar en taggig ros mellan tänderna och greppar ett fast tag i de möjligheter som livets tango ger.

Så vi gjorde precis det. För mitt i all vår besvikelse och ledsamhet, så dök det upp en möjlighet att ta hand om en valp. Så vi bröstade upp oss, lyfte hakan högt, greppade en taggig ros mellan tänderna och kastade oss ut i den oförutsägbara tango som livet bjöd upp oss till.

Så nu lever vi valpliv, med allt vad det innebär. Jag bär en trötthet i huvudet till följd av att återigen ta hand om en bebis behov om nätterna. Jag har några sår på händerna till följd av naffsande valptänder, grindar i husets dörrposter, vom i kylskåpet och fickorna fyllda med torkad blodpudding. Och emellanåt ett skavande tvivel kring att vi ska klara av att axla det här ansvaret. Men jag bär en värme och glädje kring hjärtat som motiverar mig och som gör det så meningsfullt. Tänk så bra det blev tillslut.

Välkommen Nilson!