Den som har hängt med här på bloggen sen begynnelsen, kanske kommer ihåg tvisten om de stora granarna ute på gården? Om inte, så ska jag ge er en snabb recap – granarna var skitstora redan när vi flyttade hit, och de kväver allt annat som vill njuta av solljusets livsgivande strålar. Millimetermannen ville inte ta ned dem just då, så jag hoppade på en motorsågskurs för att kunna göra det själv. Sen blev jag gravid, fick foglossningssmärta och klarade helt enkelt inte av det fysiska arbete som det innebär att fälla några stora granar. Sen drog vi igång med utbyggnad av huset, skaffade lite djur och ja, resten är vad det är. Åren har gått och de stora granarna har fortsatt att växa.
Så nu, 14 år senare, så har de blivit så stora så vi har bävat för att ta reda på dem. Samtidigt ser vi det nödvändigt att få till lite mer ljusinsläpp på de markerna, för att bättre bjuda in fler arter att trivas där, genom att att skapa bättre betesförutsättningar till djuren.
Vi har varit skeptiska till att ta hit något stor maskin, eftersom vi inte vill ha marken sönderkörd, som det så ofta blir om förutsättningarna inte är optimala. Men samtidigt så är vi osäkra på om vi klarar av att ta reda på de stora träden själva. Så vi har velat, och funderat, vacklat mellan olika beslut och slutligen har det inte blivit något beslut, mer än att de har fått stå kvar ett år till.
Men som kom denna fantastiska vinter med minusgrader och mycket snö! Och som om livet hade planerat detta åt oss, så är det skogsmaskiner alldeles i närheten som kan svänga förbi och hjälpa oss med de stora granarna. Så i år händer det – utsiktsvyn kommer bli något helt annat, och det bubblar av nyfikenhet när jag tänker på den annalkande våren. Vilka arter ligger och vilar där i marken och bara väntar på att solen strålar ska börja kittla dem till spirande liv?
Samtidigt känns det lite ledsamt, det är väldigt vackert när granarna stoltserar framför en färgsprakande gryningshimmel. Eller när de tornar upp sig i motljuset av fullmånen.
Men allting har sin tid, och nu blir tiden för fler arter att frodas där i sluttningen. Men några yngre granar bli så klart kvar, tillsammans med några lövträd, så djuren har någonstans att söka skydd.
Jag tänker mycket på det, att nästa generations möjlighet till skydd och skugga under ett träds stadiga grenar, hänger på de beslut vår generation tar idag. Ett träd behöver sin beskärda tid innan det blir stort och ståtligt. Och de träd som vi och djuren söker skydd under idag, finns där för att någon för flera decennier sedan, beslutade om att sly skulle få växa sig stort eller själv planterad en liten planta.
Har du tänkt på det när du röjer sly för glatta livet? Vart vill dina barnbarn ha skugga när de är i arbetsför ålder? Det kan vi omöjligt veta. Men vi behöver tänka på det, när vi far fram i landskapet.
Jag ser fram emot att vara med på resan hur den här marken förändras till följd av att dessa stora granar kommer bort!
Klokt att ta bort granarna som inte har någon framtid med tanke på granbarkborrens härjningar likt smygande cancer. Här kommer i början av mars avverkas skog som växer inpå vår bebyggelse. Med mina 77 år på livets stig minns jag då korna under den varma årstiden som en självklarhet ”gick på skogen” då inte urskogen fanns. Jag anser det vara vi födda på 30-40 talet som bidragit till förhållningssättet att det ser för ”djävligt ut” med all skog som behöver gallras.
Jag hoppas det ska komma en ny tid, då det är en självklarhet att korna går på skogen! skogen saknar dem, och korna saknar skogen.
Japp, långa omloppstider innefattar mer ansvar. Hade också ett gran-ska-bort projekt ifjol då närliggande maskiner var i trakten. Fokus var mer varierat bete men nu så här i efterhand skulle jag sparat ett par extra skärmar för djuren.
Vilken bra sammanfattande mening; ”långa omloppstider innefattar mer ansvar”. Man lär sig av sina misstag, förhoppningsvis, och med den meningen i bakhuvudet så tänker jag vad viktigt det då blir att föra lärdomar vidare mellan generationer när vi tar beslut i sammanhang med långa omloppstider.