Husmödrar och benbuljong.

En grej som är svår att undgå när man börjar med att producera sin egna mat, är vilket fullkomligt resursslöseri vår tid består av. Och det kan man ju förfasas över, predika och skriva argsinta inlägg om. Eller så gör man något åt saken, handgripligen. Vilket jag oftast föredrar som strategi. Så just nu håller jag på att upptäcka olika sätt att till fullo nyttja de resurserna som kommer från ett nötkreatur.

Det finns en del recept och trendiga maträtter att finna på nätet, men ännu har jag inte hittat någon sida som behandlar hela djuret som den magiska näringsresurs som det faktiskt är. Så jag letade fram ett exemplar av Husmoderns kokbok från 1935 för att kunna insupa mig livets resurskloka kokkunskap. För 1935 förstod man vikten av att bruka de resurser som fanns att tillgå. Sen kom oljan, industrialiseringen och någon märklig idé om att talg är till för fåglar, att inälvor är en restprodukt att bränna och att processade bönor fraktade från ett annat land är bättre än grannens betande ko.

Och ibland tänker jag som så – hur hade vår värld sett ut om husmödrarna och deras kunskap hade hyllats istället för att svartmålas? Om man valt att stärka dem istället för att rädda dem?

Det lär jag aldrig få veta. Med med buljongen puttrande på spisen och en mycket angenäm doft i huset, så förkovrar jag mig i all den klokhet som husmödrarna ombesörjde för 80 år sedan. Och sänder en tacksamhetens tanke till de kvinnor som för ett par år sedan gav mig denna eminenta kokbok. Tack – ni ska veta att den har kommit väl till användning den senaste tiden.