Som en sann småbarnsförälder så behövde jag ringa Försäkringskassan häromdagen. De har en jättefin hemsida där man kan utföra en hel del tjänster, men ibland behöver man helt enkelt prata med någon. Föra en dialog.

Så. Jag ringde. Och dom svarade. Du har plats nummer –  fyrahundraåttiofyra  – i kön. Tack för att du väntar. Jo tack.

Det finns inte riktigt tid att sitta och vänta i en telefonkö just nu, så jag slog på högtalarfunktionen och började greja runt här hemma. Lagade mat. Åt. Gav Knådden mat. Diskade undan. Packade skötväskan. Med jämna mellanrum så tackade Försäkringskassan att jag väntade och informerade om att jag nu avancerat till könummer fyrahundratjugotre. Tacktack.

Så jag fortsatte att greja runt. Vi lekte med träklossarna. Hoppade i hoppgungan. Lade i en tvätt. Flyttade med mig telefon mellan aktiviteterna och Knådden hängde glatt med. Jag började duscha och den lilla killen var nöjd. Ett tag. Hans raslöshet började lysa igenom och jag tog till det erkända knepet  med att sjunga en käck sång. Funkar så gott som alltid för att köpa sig lite tid.

Så jag klämde i från tårna och började sjunga Koppabä-visan medan jag sköljde ur schampot. Och mycket riktigt, Knådden blev nöjd ett tag till. Fån´t ja en körv, så hupper ja´i älva, fånt ja´en körv, så hupper ja´ i älva! Men mitt i refrängen så blir jag avbruten av en röst; hallå? hallå!? Försäkringskassan. Den evighetslånga kön hade nått sitt slut. Tack för att jag väntade. Tack för sången. Jo då. Det var så lite så.

Fö rövrigt har jag problem med att lägga in bilder på bloggen just nu. Jobbar med att lösa det, så tillsvidare får ni nöja er med bildlösa inlägg!