Jag var ute på ägorna häromdagen. Gick runt och filosoferade lite, så som jag brukar göra emellanåt. Helt plötsligt blir jag varse om att det växer en del ogräs i min lilla plantering. Så jag börjar plocka lite grann. Och lite mer och lite mer. Det ena gav det andra så jag fortsatte i jordgubbslandet. Gav mig på de där stora grästuvorna som fick slå rot förra sommaren, då jag hade fullt upp med att vara gravid och sen ta hand om resultatet därav.

Det var ett riktigt slitgöra. Att ta bort grästuvorna alltså. Jag slet och grävde och kom igång riktigt bra! Så jag gav mig vidare på nästa del – det långa gräset runt huset. Började riva av runt husgrunden, helt uppfylld av min arbetslust som drabbat mig som ett blixtnedslag.

Impulsaktig arbetslust brukar ofta innebära brist på lämpliga tillbehör, så som arbetskläder och lämpliga verktyg. Men man löser det ändå, sådana trivala saker får inte hindra! Så jag jobbade på, barhänt och i kjol. Tillslut kom jag fram till nässlorna. Jag funderade en sekund på om jag skulle hämta handskarna, men lathetens dumhet drabbade mig. Hur illa kan det egentligen vara? tänkte jag och högg i med hela handen. Med facit i hand, bokstavligt talat, så var det precis så illa som jag inte kom ihåg.

 Lärdom; lämpliga arbetskläder är att föredra och idiotin straffar sig själv.