Jag trodde jag visste vad längta var. Längta efter min själsfrände när han är borta. Längta efter kärleken när den inte fanns där. Längta hem, längta bort. Längta efter vänner och familj. Längta efter sommaren om vintern. Längta efter vintern en regnruskig höstdag. Längta efter mat, längta efter sömn. Längta efter närhet. Längta efter att vissa saker ska ta slut, medan andra ska starta. Längta efter att få cykla, längta till skogen och tystnaden.

Jag trodde jag visste vad längta var. Jag hade fel.

För nu längtar jag efter ett barn. Mitt barn. Min son. Vår vackra son.

Nu vet jag vad längta är.

Och jag ska. Jag ska verkligen försöka komma ihåg den här känslan om några dagar. När jag är hemma igen och håller på att upplösas i atomer när klätterapan försöker ta sig upp på spisen. För 26:e gången. Den morgonen. Ögonen som håller på att falla ur sina hålor efter några nätter med tandbristning. Och jag håller på att svälta ihjäl för att vi har redan varit uppe i över en timme och jag har inte ens hunnit börja med frukosten.

Då ska jag komma ihåg. Komma ihåg hur det känns att längta.