Det var länge sen sist. Över ett år sen om vi ska vara riktigt nogräknade. Men plötsligt händer det. Småbarnsmorsan går in i dimman och ut kommer en rockabilly-brud. Pumpsen är på. Långkalsongerna är bytta mot tunna strumpbyxor Håret är fritt från gröttovor efter små kladdiga händer. Kläderna är rena och olämpliga för barnaskötsel men helt perfekta för sanslös dans till världens bästa band: John Lindberg Trio.
Som alltid körde vi järnet. Det finns ingen anledning till att spara på krutet, då hade vi lika gärna kunnat stanna hemma. Så vi dansade som om vi inte hade någon skam i kroppen. Och det har vi ju inte vid sådana här livsviktiga högtider.
Och när vi sen står där, sist i kön till garderoben, med svettstripigt hår och fullpumpade med må-bra-hormoner, då vet jag att det var precis det här som småbarnsmorsan behövde. En förvandling. Få vara en rockabilly-brud, om så bara för en kväll.
Det var några kvällar sedan nu, och jag är återigen en fullfjädrad småbarnsmorsa med gröt i håret och hängiga långkalsonger. Av den chicka rockabilly-bruden syns inte ett spår, men känslan sitter kvar i kroppen. För blåsorna under fötterna ger sig till känna för varje steg jag tar, som en påminnelse om helgens utsvävningar. Men jag ler. Jag ler och längtar tills nästa gång jag får möjligheten att dansa tills svetten sprutar och fötterna blöder.
Tack för en fantastisk kväll, alla inblandade!
Jag kan förstå hur roligt du hade.
Åh vilken Hot-brud….mamma eller inte! Den går inte av för hackor! *busvisslar*
woho!!!
jag gungade ikapp med dom på wheels-kryssningen dagen innan. =)
Snyggo!!! 🙂
TACK!