Katt-kalaset

I morse var Knas-Katten sur. Sur och förbannad. Han låg ihopkrupen ute i hallen och vägrade vara med på både morgonmys och morgonbus.

Både jag och Knådden lockade och pockade för att få honom på bättre humör, men utan att lyckas. Han bara blängde på oss och meddelandet var tydligt;

 
Nu passar det allt! Nu när allt kalasande är över, så då vill ni minsann ha mig med! Jag som sliter här hemma hela dagarna med att jaga råttor och annat otyg. För att inte tala om slitgörat att vakta och underhålla Knådden! Här offrar man sig ständigt i regn, sol och isande vindar för att ni ska ha det bra, men sen när festligheterna kommer då ska ni envisas med att bjuda in massa hundar och galna ungar som ska dra mig i svansen! För att inte tala om alla andra tokstollar som ska lyfta mig som om jag vore någon form av nalle! Och sen när man väl vågar sig fram för att vara med på kalaset och fira sin bäste vän – ja, då är tårtan uppäten, sången sjungen, paketen öppnade, ballongerna borta och Knådden sover. Jag är besviken. Och ARG!

Ungefär så tolkade vi in hans min. Och jag kan inte säga att han har fel. Så vi fick lov att ställa till med kalas för en fjärde dag. Fram med grädden!

Det funkade. För sen var de glada minerna tillbaka igen. Det är tur att han inte är så långsint den där katten.