Kylan och mörkret börjar ta allt mer plats och jag kan inte förneka att jag tycker om det. Det ger en speciell lugn och ro när mörkret omsluter huset och elden sprakar i vedspisen. Det ger en känsla som är omöjlig att i ord beskriva. Och det är ingenting jag bara säger, utan det är precis vad jag har konstaterat här ikväll. För jag har hela kvällen letat efter orden som skall förmedla känslan till er, kära läsare, men inga ord jag finner gör den rättvisa. Den måste helt enkelt upplevas. Ni är välkomna hit närhelst det passar er.
Jag tar med mig en stickning och kommer.
Du är välkommen!