Det blev inga påsk-kalvar. Och inga lamm heller för den delen. Så väntan fortsätter.

Men regnet kom, äntligen. Det har varit oroande torrt ute i markerna, så ett par dagar med nederbörd var välkommet. Så vi drog på oss regnkapporna och flyttade lite djur.

Fläcken, kon som stod i sjukbox, är något bättre. Så vi fixade en egen hage till henne och väninnan, något som var mycket uppskattat. Då slipper de stångas och tampas med korna i den stora gruppen, men får ändå möjlighet att komma ut i landskapet. För oss känns det bättre att ha de ute i landskapet inför kalvningen, istället för att de ska stå i box. Men hur vi tänker kring kalvningen ska jag ta i ett eget inlägg nästa vecka.

Hur som helst så blev Fläcken och Nollfemman glada att återigen ha gräs under klövarna. Men det var inte det späda vårgräset som lockade mest efter att de hade skuttat ur sig glädjen. Det första de gjorde var att ställa sig vid en av björkarna och slicka i sig jord. Och ja, de har haft tillgång till salt och mineraler när de stått i sjukboxen. Och ändå. Att slicka i sig jord var det de valde att göra först. Oerhört intressant observation om du frågar mig, som är intresserad av komplexiteten i Livet och samspelet mellan olika organismer.

Men jag har ingen bra, detaljerad förklaring till varför korna valde att göra så. Den enda förklaring jag har – och kanske den enda vi behöver – är att korna behöver sitt landskap och landskapet behöver sina kor, om livskraften ska sprudla.

Och när jag säger livskraft, så menar jag allt det där som gör liv möjligt. Och de möjligheter som liv i sin tur bygger.

Vår livskraft koncentrerades mycket runt korna under påskhelgen. Förutom att fixa hage åt Fläcken och Nollfemman, så flyttades även ungdomsgruppen till andra marker och tjurarna fick också en ny hage. Syftet med att flytta djuren är flera, men ett av dem är att skapa så bra förutsättningar som möjligt för växtligheten.

För att skapa bra förutsättningar för växtligheten, så behöver markerna både närvaro av betande djur, därefter frånvaro av betande djur och det hela i en bra kombination där tiden är en avgörande faktor. Både tiden som djuren har tillgång till marken, men framför allt den tid som växtligheten sen får återhämta sig innan betande djur återigen är tillbaka. Och så vart i växtsäsongen man befinner sig. Och hur livet ser ut i övrigt. Och så vädret. Och det hela kulminerade i att det var dags att rotera grupperna.

Men man behöver inte göra så här, flytta djur och hålla på. Det beror ju på om man tycker livskraften är viktigt. Tycker man inte det, så är det fritt fram att ta bort djuren i landskapet och låta maskiner, diesel, kemikalier och handelsgödsel ta plats istället.

Men det är inte så vi vill jobba, och det är inte det landskapet som vi vill lämna efter oss. Vi vill skapa förutsättningar till liv. Rent vatten, biologisk mångfald och välmående matjordar. För oss som lever här nu, och de som kommer efter oss. Så vi fortsätter att flytta djur.

Men nu återgår vi till att vänta på kalvar och lamm. Inget är som väntans tider.