Dessa dagar är inte svåra att fylla med aktiviteter. Vi gräver i allt som går att grävas i, snickrar och sågar, klättrar och ålar, upptäcker och konstaterar. Fartfyllda dagar, givande dagar, roliga dagar. Lortiga dagar.

Tillslut kan man finna spår av våra äventyr på hela kroppen. Intorkat snor, ketchup i håret, svarta fötter, jordiga fingrar, barr under hakan, sågspån i örat, sand i hårbotten, lera på kinden. Tillslut når vi en gräns då den enda aktiviteten som känns socialt försvarbar är tvagning.

Den gränsen nådde vi igår. Under vilda protester och med trötthetens tårar rinnande ner för deras kinder, skrubbade jag bort alla kroppsliga spår efter våra äventyr. Av mina två små lortgrisar återstod bara en badbalja fylld med solkigt vatten och i soffan satt två rena barn av sällan skådat slag. Solens strålar silades igenom deras ostyriga hår, och om jag inte vetat bättre så skulle jag kunnat likna det med en gloria.

Jag log mot dem och kände den där plötsliga kärleksvågen välla över mitt hjärta. Insåg att ibland inser man inte hur smutsigt saker och ting är, förrän efteråt, när det blivit rent. Lovade mig själv att bli en bättre förälder, så där som man alltid gör. Och jag frågade dem;

”Vart tog mina två lortgrisar vägen? Det är knappt så jag känner igen er!”

Den lilla killen med de stora tankarna tvekar inte en sekund. Han knäpper sina händer bakom huvudet och lutar sig bakåt, på det där självklara sättet som bara en fyraåring kan luta sig bakåt, Och drar en lång suck. Sen säger han med myndig stämma;

”Mor. Vi är snart lortiga igen. Då känner du nog igen oss.”