Ja, jag vet. Jag vet att jag pikat, retats och gjort narr av Magnus påklädningsmiss. Gjort mig rolig över att vissa detaljer förbisågs. Men man ska inte kasta sten i glashus.

Några dagar senare var det min tur. Jag klädde på Knådden inne i vardagsrummet, ivrig att få komma ut i det fina vädret, njuta av den svenska sommaren när den är som bäst. Sprang ut i hallen och upp för trappen för att hämta en grej. En lagom utsvävning för att Knådden skulle hinna ifatt mig. Trodde jag.

Men när jag kom ner var han inte där. Egentligen inte så konstigt, han hade väl hittat något på vägen att upptäcka. Så som det kan bli ibland. Så jag fortsatte plocka ihop grejer inför vår sommardagsutflykt och ropade på honom att han skulle komma till hallen. Men ingen Knådd kom rulltande. Jag hörde hur han höll på att böka med någonting inne vardagsrummet. Jag ropade igen. Han svarade mig lite så där knorrig som han kan vara på förmiddagen och jag hörde hur han fortsatte böka runt.

Vad har han nu hittat på då! Lätt irriterad och med bestämda steg trampade jag iväg mot vardagsrummet. Kom nu då, vi ska ju gå ut…! På tröskeln till köket möter jag honom. Ålandes som en liten sjöjungfru med båda benen i samma shortsben.

Stackars barn.