Hösten har kommit och mörkret med den. Jag sätter på mig min pannlampa och njuter. Mörkret ger ro, trygghet och lugn. Det är vackert.

Jag räds inte. Ser ingen anledning till det. Det är ingenting som ändrats mot när dagljuset sköljde över träden och byggnaderna. Den ivägkastade hinken ligger kvar på samma ställe. Den fallfärdiga ladan ser precis ut som tidigare. Granarna står där de brukar, djuren i skogen är de samma och bristen på människor är fortfarande lika påtalande. Den omkullvälta trehjulingen ligger där den legat sen igår.

Vilket jag borde kommit ihåg när jag gick ut i mörkret för att njuta av tystnaden. Det gjorde jag inte. Kom ihåg alltså. Så jag fick njuta av mörkret och tystnaden från den fuktiga marken, med ett nytt blåmärke på smalbenet. En ny erfarenhet.

Men trots att mörkret gör att jag inte ser allting som jag ser på dagarna, så får det mig även att se andra saker som jag inte kan se på dagarna. Och som de människor som bor i gatupplysta samhällen också tyvärr missar. Trots att det är natt.

Jag skriver såklart om månljuset och stjärnorna. Man ser dem även i samhällen, men man ser inte ljuset. Det enastående ljuset. Då måste det vara mörkt. Helt mörkt som det bara kan bli här ute i skogen – långt, långt bort från gatlampornas sken. Då. Då kan man njuta av det fantastiska ljus som bara mörkret kan ge. Ni måste se det någon gång.