Det har kliat och skavt. Alldeles förfärligt faktiskt, och alldeles för länge. Som om jag burit en för trång overall tillverkad i dålig ull. Blöt, tung, kliande ull som skavt och hindrat varenda steg jag gått. Den har endast låtit mig hasa fram på en välpreparerad stig, när jag egentligen har velat slå kullerbyttor och hoppselihoppsa fram över blomstrande ängar. Men det har inte gått. Overallen har varit allt för trång, och allt för tung. Alldeles för tung.
Men jag har stretat på. Tänkt att det säkert blir lättare, bara jag blir starkare. Bara jag liksom växer in i formen på den där opassande skapelsen och får lite hårdare hud. Hårdare hud som inte är så känslig för allt det där som kliar och skaver, så kanske det hela blir bättre.
Men det har inte blivit bättre. Inte det minsta. Skavsåren har bara blivit större och jag har bara blivit svagare. Halslinningen har sakta snörts åt för varje dag som gått. Hårdare och hårdare. Tills fållen skar in i min tunna hud och andetagen väste. Det blev svårt att andas.
Så jag slet av mig den där betungande overallen. I en frustrationsvåg av plötslig styrka och kraft, kravlade jag mig ur, medan Han slet upp den åtdragna halslinningen. Han som alltid står vid min sida och ingjuter mig mod. Han som alltid håller min hand och har ett millimetermått i den andra. Han.
Så trots att det är december, så springer jag nu lycklig och naken över blomstrande ängar. Slår kullerbyttor och hoppselihoppsar fram, medan håret fladdrar i vinden och solen hettar mot min kind. Hjärtat slår och jag kan andas djupa, friska andetag medan skogens pirrande syre ger kraft i varje cell av min kropp. Åtminstone känns det så.
Jag har med andra ord sagt upp mig.
Vad som väntar nu, är fullständigt oklart. Men jag har redan lärt mig att när man stänger en dörr, så öppnas tusen nya. Och bakom dem finns saker och möjligheter som man aldrig kunnat ana.
Oj, vad modigt! Och då klokt som vanligt. Självklart väntar nya utmaningar för dig där ute. Det är bara att hjula sig fram till dem. Eller kanske inte bara … Men ett steg närmare ett nytt liv. Grattis!
Helt rätt.det måste kännas braaa. Gunilla
Modigt och bra gjort! Jag har alltid sagt att halva livet tillbringar man på sin arbetsplats, då gäller det att välja en plats man tycker om att vara på.
Kram Kim 🙂
Det gör det nu!
tack, precis så har jag tänkt!
😀
Grattis till modet! Önskar att jag hade det också men har man inte det händer det att man helt plötsligt står där utan jobb ändå. Som jag. Neddragningar. Egentligen är jag inte förtvivlad utan letar nu istället efter de där andra dörrarna och modet att våga ta några steg. Tyvärr så har jag aldrig kunnat hjula men klättra på stegar och ge mig ut i okända marker har jag alltid kunnat göra på ett eller annat sätt.
Gillar verkligen det där du skriver om att det finns öppna dörrar. För det gör det. Om vi vågar stanna upp och se oss om, utan panik. Det finns mer än man tror om man slutar leta så förtvivlat. Lyckat till! Det kommer att gå bra.