Kvällen är kall, och jag behöver öka på stegen för att få upp värmen. Det faller lätta, långsamma snöflingor omkring mig, och det är en speciell kväll men jag märker det inte först. Jag vandrar på med tankarna fastkrokade i slaktlistor och köttförsäljning, jonglerandes de där motstridiga känslorna som cirkulerar likt månar runt kärnan av all det jag är och vill.
Det var lite motvilligt att komma ut. Näsan är tät, och andetagen genom munnen gör läpparna torra och stela. Kroppen är trött. Men kanske är det bara ett tanke-ok, för när kvällen väl fångar mig med sin magi, så är det som att allting får en annan dimension. Borta är tungheten i kroppen, borta är slaktlistor och motstridiga känslor, för allting ter sig så smått och litet när det känns som att man kastas ut i stjärnhimlen själv.
För det är så det känns. När jag inser att fullmånen står högt på himlen och kastar skuggor över snön. När jag släcker pannlampan och trampar vidare genom skogen medan månen lyser upp vår väg och låter trädens välkända siluetter leda oss framåt. Den lätta snön som knarrar under mina fötter, varje ojämnhet som min fot känner genom de tunna skorna. Blicken upp mot allt det magiska, vackra. Och det blir så uppenbart hur liten och betydelselös jag är i detta enorma universum. Det är befriande, att känna det.
Och samtidigt veta, att detta glittrande snötäcke omkring mig, består av en massa små flingor. Varenda en, lika små och betydelselösa som jag. Men de ger intryck på mig, bara genom att vara. Tillsammans. Mäktigt och kraftfullt, när det glittrar i månljusets sken.
Jag går långsammare. Vill inte att promenaden ska ta slut. Tar omvägar, stannar till och kylan nyper mig i kinderna. Jag har svårt att slita mig från magin. November må vara mörk, men det är också då som ljuset blir som vackrast.
Vilken målande beskrivning!
Tack Gun!
Tack för den fina vitnember stämningen
❤
Så tänkvärda ord..
❤
Så vackert. Tack för dina ord.
❤