Nu börjar det.

Måndag morgon. Det knastrar från nattfrusen mark och solen letar sig upp bland grantopparna. Det blir små moln av mina andetag och i huvudet listar jag upp de administrativa uppgifterna som jag behöver ta tag i den här måndagen, så här efter påsklov och flerfaldiga födelsedagsfirande. Skatteverket, infomail, rapportering till certifieringsorgan. Betesplanering, förbereda föredrag, skriva faktura, betala faktura. Så mycket längre hinner jag inte, det plingar till i telefonen. Kalv i hagen. Hjärtat tar ett skutt och adrenalinet ökar i kroppen. Egentligen ingen större överraskning, men ändå, årets första kalv är alltid lika omtumlande. Nu börjar det.

Upp med barnen och i med frukost. Packa iordning grejer och ner till hagen. Det är en vacker morgon. Två grader kallt och en sol som lovar varmare temperaturer längre fram på dagen. En fin dag för ett nytt liv. Jag undrar vem det är som kalvat. Millimetermannen har sin övertygelse, jag har en annan, men ingen av dem är rätt.

Men det spelar ingen roll. För där i hagen på foderresterna ligger kon tillsammans med sin nyfödda kalv, och allt ser bra ut. Det var jag iochförsig redan informerad om, av de skickliga kalvspanare som jag har runtomkring mig, men oron släpper aldrig helt innan jag sett dem själv.

Kalven sover och kon reser på sig när jag kommer emot dem. Hon tittar på mig med den där blicken som bara nykalvade kor kan ge, och hon muar det där typiska ko-kalv lätet. Tittar på mig utforskande, med frambenen något bredare isär och huvudet ner. Det prasslar av fruset fjolårsgräs runt mina stövlar och jag ryser. Om det är av kylan eller över situationen som sådan, kan jag inte riktigt svara på. Jag pratar med henne och hon låter mig klia henne över ryggen. Efterbörden har inte släppt, men jag ser att ena sidan av juvret är urmjölkad.

Jag lämnar henne och kalven ifred. Öppnar en bal åt de andra korna, ser att de mår bra, men det är svullet, spänt och stånkigt för flera av dem. Inom 6 -7 veckor så kommer hela hagen att bubbla av skuttiga kalvar. Jag ryser igen. Solen har klättrat upp till trädtopparna och den värmen min rygg när jag går tillbaka till kalven igen. Jag har med mig en famn med hö till kossan, och hon äter med god aptit. Jag kontrollerar kalven närmare och den får sina gula, fula lappar i öronen.

Men förutom dem så är allting så övervälvande vackert. Morgonen, kalven, kon och livet. Värmen från kropparna i den kyliga morgonen, fjolårsgräset som gömmer det nya, späda, gröna. Nu börjar det, nu börjar det!