Jag kan inte så mycket om odling och sånt där så i sommar tänker jag odla för att vara självförsörjande. Det är en ganska rimlig tanke.

Låt mig få förklara närmare.

För en tid sedan skrev Sara Bäckmo, som har Skillnadens Trädgård, ett inlägg om att våga utmana sig själv till att vara självförsörjande. Åtminstone under en del av året. Jag tände på alla cylindrar. Såklart. Vad finns det att förlora? Ingenting. Det sämsta som kan hända är att jag lär mig massor. Och misslyckas jag med utmaningen, så kommer jag ändå inte behöva gå hungrig. Jag har ändå möjlighet att köpa mat om jag inte lyckas få fram något.

Så. I två veckor ska jag vara självförsörjande, har jag bestämt. Utan närmare inblandning från övriga familjemedlemmar, vad gäller beslutet. Det största problemet, tror jag, blir nog inte att få fram mat. Det största problemet blir att få Herr Brunsås-och-potatis att äta något annat än just brunsås och potatis. För det är inte vad jag har tänkt odla. Åtminstone inte brunsås. Det får helt enkelt bli andra tillbehör till potatisen, dock har jag inte bestämt exakt vad än. (Kanske har du några bra tips?)

Hur som helst. Det som från början bara var en utmaning i att vara lite självförsörjande, kommer framför allt bli ett socialt experiment. Så den grundläggande frågeställningen inför de här två veckorna i sommar blir helt enkelt – hur många dagar tar det innan Millimetermannen säger; ”vad är det för fel på kött, potatis och enkel, hederlig brunsås!?!”. 

Själv tror jag att det blir ungefär 3½ dag. För då är hårdbrödet slut. Men vad vet jag, den som lever får se.
 
Hur som helst så är jag taggad till tårna inför den här utmaningen – häng på du också!