Vi hade packat in vår lilla cirkus i skruttbilen och lämnat en regntung skog för att möta en minst lika regntung stad. Diverse saker som behövde handlas och som alltid när vi ger oss iväg någonstans, så började vi med att bli hungriga innan vi ens kommit fram. Vrålhungriga. Och då menar jag oss vuxna, de där andra två är det sällan det går någon nöd på.

Hur som helst så har vi lärt oss vid det här laget vart man kan få bra lunchmat innan den övriga befolkningen ens har börjat tänka på lunch. Så vi körde dit, packade in vår lilla kärvänliga familj i den folktomma lokalen och valde ett högst intetsägande bord längs ena väggen. Vi tar vår mat, placerar diverse barnrelaterade accessoarer så lämpligt som det bara går och placerar sen ut tillhörande barn så lämpligt som det bara går. Vid det här tillfället innebar det att Pyret satt i en barnstol och lekte med en sked, och storebror Knådden satt i sin fars knä, redo för att inta ett skrovmål. Vi börjar äta.

Och det är då det händer.

In kommer en matgäst, den enda i lokalen förutom oss. Personen betalar, tar sin mat och trampar sen vidare ut i lokalen för att välja sittplats för intagandet av dagens födoämne. Av alla 15 lediga bord som finns att tillgå, så väljer personen bordet bakom vårat. Av alla de 60 lediga stolarna som fanns att tillgå, så väljer personen stolen som står rygg i rygg där Magnus sitter med Knådden i knät.

Sa jag att lokalen var folktom?

Så med bricka och mat, knölar sig den här personen över skötväskor och tillbehör, in bakom ryggen på Magnus som har en mumsande Knådd i knät. Han tvingas dra in stolen extra för att personen skall komma ner på sin stol och i det ögonblicket ser jag hur läpparna rör sig till ett; vad i helv…….?
 
Jag gör som vilken annan normal människa som helst skulle ha gjort; jag börjar gapskratta. Det hela är som en riktigt dålig sketch. Jag älskar dåliga sketcher.

Så hur tror ni det hela slutade? På klassiskt svenskt vis, såklart. Vi muttrade lite över att personen var tvungen att välja just den stolen, när resten av lokalen var folktom, men vi nöjde oss med att bara muttra (gapskratta). Man vill ju inte orsaka onödiga konflikter.