I vanliga fall brukar vi vara klara med både ved och virkessågning den här tiden på året. Men det här är inget vanligt år. Snömängden har hindrat oss från att komma ut i skogen och fälla träd på ett vettigt sätt. Millimetermannen gjorde ett tappert försök, med snöskor och snöskyffel som extrautrustning, men liknade mer en snömullvad än en skogshuggare. Så han gav upp för att invänta våren, vilket säger en del om snömängden som varit. Ni som känner till hans envisa målmedvetenhet förstår vad jag menar.
Men så, lagom till påskhelgen så var det dags!
Våren visade sig från sin bästa sida, med strålande sol på dagarna och minusgrader på nätterna. Så vi packade alla nödvändigheter och begav oss ut med förväntan i kroppen.
Det är något särskilt med skogsarbetsdagarna, något som tilltalar alla familjemedlemmar. Stora som små. Man kan se det i de glasklara blickarna. Ana glädjen i de sprittande kropparna. Morgonrutinerna som går som ett oljat kugghjul, snabbare än någonsin. För alla vill vi dit, dit ut i skogen. Med yxor och matsäck, eld och granris. Snarast möjligt.
Tillsammans fäller vi träd och kvistar stammar. Lär oss av varandra, pratar och resonerar. Hjälps åt och upptäcker. Filosoferar och drömmer.
Och det är en speciell känsla, att vara där, några hundra meter från gårdstunet. Och noggrant bedöma trädens ståtlighet och sedan fälla dem som lämpar sig bäst. Stora ståtliga granar som ska bli virke till våra kommande byggnationer. Spentsliga och spretiga lövträd som ska bli nästa vinters ved. Vi släpar ris och bygger kojor. Gör upp eld och lagar mat. Meningsfull gemenskap i all sin exceptionella enkelhet.
Och så en kaffetår på det, så är livet komplett. Nästa steg blir att såga träden till virke. Men det blir en annan helg.
Å vad roligt att du och familjen är tillbaka på #blogg52, älskar dina berättelser! Avverka och kvista i skogen, det temat känner jag igen. I manuset, som när är klart, där svärfar, som nu är död, berättade var det en väldigt viktigt del. Bland ungdomskärlekar och krig så var dagarna med far i skogen, att vara tillsammans och få hjälpa till som barn och fika och bara vara tillsammans bland höga träd och snö (Norge) var hans allra bästa minnen. Det blir det nog för era småttingar också.
Kram
Eva
Men åååh! Du skriver så att jag önskar att jag hade fått vara med. Längtar ut i skogen och upp till stugan nu. Kram!
Ska bli spännande att få ta del av det manuset!
JAg hoppas du tar dig dit snart, det är en fin tid att vara ute i naturen nu.
Vilken fin påsk du verkar ha haft. Skogen och snön med sol och familj, kan det bli bättre?
I mina ögon – nej, det kan inte bli bättre 🙂
Vilken underbar uppväxt för dina barn. Ni är fantastiska! Dessutom skriver du så jag är där när jag läser din text!
Kram Kim 😀