Det är vår. Kanske till och med lite försommar. Solen värmer, växtligheten börjar bli grön och dofterna blir allt mer tydliga. Man kan ta av sig jackan, mössan och vantarna. Dra ett djupt andetag av frisk luft och känna att nu – nu blir det ingen mer snö på några månader. Ljusa nätter och sköna dagar.

Och det är då det händer. Det är då den drabbar mig, den årligt återkommande planeringssjukan. Det liksom kliar i händerna av längtan att få röja upp i den kalla fuktiga jorden och varsamt placera ner några blommor. Och några kryddor. Och några morötter och potatisar och bönor och lökar och jordgubbar och buskar och träd och rädisor och…. ja allt som jag kan komma på. För i år. I år ska jag minsann hålla efter ogräset. Och ta vara på allt det där som jag odlat upp.

Jag ser framför mig hur jag strosar ut i mitt vackra, uppodlade skafferi och plockar lite ditten och datten. Barfota och med sommarklänningen svepande runt knäna. Några potatisar här, några rädisor där, lite basilika och några bönor. Jordgubbar till efterrätt och så kanske några snittblommor som jag kan duka bordet med. Sen går in och tillagar en festmåltid som alla kommer älska. Jag blir alldeles upprymd och nästan lite febrig av tanken, och måste hålla mig tillbaka för att inte gräva upp ett helt potatisland av den åkerplätt vi har här utanför. Planterarsjukan.

För sen blir det som det blir. Jag planterar och planterar i ren eufori. Otåligt väntar jag sen på att kunna skörda frukterna av mitt arbete. Men när det inte har kommit några jordgubbar två dagar senare och potatisarna inte är färdiggrodda morgonen därpå – ja, då kommer jag liksom av mig. Glömmer medvetet bort det någon vecka. Och sen är det inte roligt längre. Allt är bara grönt och jag vet inte vad som ska bort och vad som ska vara kvar. Så då låter jag det vara någon vecka till och hoppas att det ska lösa sig av sig själv. Det gör det inte. Och då kommer det liksom av sig. I slutet av sommaren brukar man ändock med god vilja kunna pilla fram någon morot och kanske någon jordgubbe. Men mer än så blir det inte. Planteringssjukgan övergår liksom inte i rensa-ogräs-och vattna-sjukan. Eller har iallfall ännu inte gjort det. Ändå intalar jag mig, varje vår, att i år blir det skillnad. För nu ska jag göra så här i stället. Då blir det så mycket bättre.

Och i år är det ju faktiskt så att det är annorlunda. Jag är ju ledig hela dagarna. Och jag har en liten hjälpreda. Som helt säkert vill sitta still och leka med en spade utan att stoppa något konstigt i munnen så att jag i lugn och ro kan greja med min husliga självförsörjning. Visserligen vill han inte sitta still en minsta sekund, men han kommer nog förstå. Kanske

Ja ni. Det var iallafall fint i början. Och någon gång kanske jag håller ut hela vägen. Kanske är det i år. Vem vet som inte har provat.