Kalven heter Vilda. Något annat vore otänkbart. Vid en ålder av en handfull månader så gav hon oss en uppvisning av den styrka och envishet som ryms i en kvigkalvs kropp. Den var den där kalla, blöta dagen då vi hämtade hem henne till vår gård. När det klafsade under fötterna och vägarna var som isbanor. Då när hon slet sig och i ren panik sprang tillbaka till flocken, med Millimetermannen släpandes efter i koskiten.
Det rann något sörjigt, brunt på både panna och kind när vi utbytte blickar som inte behövde några ord; vad har vi gett oss in på?
Det var en väldans cirkus innan vi fick in henne i transporten. Vilda. Men till slut var hon och kon trivsamt inhysta vid sitt nya hem. Hemma hos oss, på vår gård. Det var då det brast för mig och tårarna började spruta. Lika delar glädje och lättnad. Med stänk av rädsla och osäkerhet. Vad har vi gett oss in på? Hur ska jag klara av att hantera dem där?
Dagarna gick. Jag matade och mockade. Vilda var väldigt skygg. Skeptisk. Ville inte var i närheten av oss. Av förklarliga skäl. Vi lät henne vara. Klappade mamman och försökte lugna oss med att det ordnar sig. Och sent om kvällarna, när det skyddande mörkret omsvepte mig, så sjöng jag för dem. Kulade. Lite så där prövande, i ensamhet. Mest för att det kändes så bra att sitta där i halmen och låta ljuden eka bortom skogen. De tittade på mig. Käkarna malde och öronen rörde sig. Applåderna uteblev. Och Vilda höll sig undan. Ryggade när vi kom och hukade misstänksamt bakom mamman.
Tills en dag. Då, när några veckor passerat och jag började ligga sömnlös om nätterna. Grubblandes på hur vi skulle klara av att byta halsband på den där skygga, envisa vildingen till kalv. Då hände det. En dag när jag stod där med gödselgaffeln i halmen, stötte en trevande liten mule mot min hand. Den luktade försiktigt. Prövande. Smakade lite med den sträva tungan. Jag stod still och vågade knappt andas. Ville inte skrämma henne. Ville inte förstöra hennes nyfikna kontaktsökande. Hjärtat slog snabbt av glädje och förväntan. Tillslut började hon puffa på min hand. Liksom underifrån och upp. Liksom kom igen nu då, klappa mig nu då. Och jag strök henne över den rödbruna pannan, ner mot mulen. Långsamt och försiktigt. Hon stod kvar. Hjärtat mitt fladdrade. Som när din nyfunna förälskelse beslutsamt tar din hand.
Jag kommer alltid att minnas den där stunden.
Jag gillar Vilda, så här på lite håll. Vad fint hur hon fick hitta fram till dig i sin takt. Det låter som riktig trygghet för henne. Jag ser fram emot att höra mer om hennes äventyr uppe hos er.
Gillar. Fina Vilda och fina Stina!
Jag gillar dina finstiliga berättelser och den mjuka stämningen som du sprider med dina "ordbilder". I have to admit – jag fastnade på din blog ikväll….vår kan man hitta din novell?
Härliga bilder du beskriver Kristina. Så glad att jag får dela ett hörn av ditt liv.
Lycka till med vildingen! ☺
Du kommer få höra mer om hennes äventyr!
Fina Ulrika.
Thomas, dina ord gör mig glad! Min novell kommer att publiceras i en bok om lanseras under våren, mer information kommer snart på bloggen!
Tack Anna!
Hon kom verkligen till rätt hem, lilla Vilda. Jag blir alldeles varm av glädje när jag läser om hur bra du tar hand om henne och kan sätta dig in i hennes värld. Inte många kor som får det så bra. Lycka till, bägge två (och era familjer också förstås: komamma, make och barn)
Tack för dina ord Eva. Jag gör mitt bästa…!