Härom dagen var det äntligen dags. Dags för att testa om kroppen klarade av en löptur i skogen. Jag kände mig redo. Mitt bäcken med alla sina fogar kändes redo. Äntligen! Så jag drog hem till min trognaste terränglöpningskompis och snörde på mig skorna. Han fattade vad som var på gång och det började spritta i benen på honom. Precis som på mig.

Vi kastade oss ut. Långsamt och prövande flöt vi fram över stock och sten, blåbärsris och kvistar. All uppmärksamhet var riktad mot känslan i kroppen. Kändes det bra? Det kändes bra. Det kändes bra! Ingen smärta. Inga kompenserande och felaktiga rörelser. Bara ett flytande rörelsemönster, blodet som pulserar och lungorna som flåsar. Jag, hunden och skogen. Rörelseglädje i full harmoni.

Vi ökade på. Det här kändes bra! Jag sprang med ett leende på läpparna och var tvungen att avge ett litet glädjerop bland tallarna. Jag kan springa! Hör ni det alla älgar, rådjur och vargar – jag kan springa! I samma sekund tog det stopp. Tvärstopp. Mina ögon hade fått syn på något lysande. Något gult. Något ätbart. Som om de nyss ploppat upp ur marken när jag ropade ut min glädje. Kantareller!

Som om inte känslan av att få springa igen vore nog. Som om skogen ville ge mig en extra belöning för allt mitt slit för att bli kvitt besvären av foglossningen. Jag kastade mig ner på knä och började plocka. Fyllde sportbehån med skogens gula guld och begav mig sedan av hemåt, rusig av lycka.

Som att återfå superkrafter och hitta en skatt samtidigt. Livet är allt bra fint ibland.