Knas-Katten tycker ju om älgkött. Jag har trott att han inte jagar dem själv, men efter dagens fångst så kanske det inte dröjer så många år innan han tar sina egna älgar.

För er som vill fortsätta tro att Knas-Katten bara är en gullig gos-katt som älskar skogspromenader, hittar på lite bus ibland och avsaknar all form av naturligt kattdjursbeteende vad gäller jakt – ni ska nog läsa något annat inlägg istället.

För i arla morgonstund så kom han som vanligt fram från skogen med dagens frukost i munnen. Men idag var det inte en liten skogsmus-svans som hängde ur mungipan. Det var något bra mycket större och lurvigare – en fullstor ekorre!

Som katter i allmänhet gör när de fångat ett byte så leker de lite med maten innan de hugger in. Så även idag. Men istället för en liten tass-tass-lek så var det mer en brottningsmatch ute på åkern. Det dröjde någon timme innan han nöjd och belåten, lades sig på bron för att sova middag. Med tassen och tungan började han målmedveten putsa bort den rödaktiga ton som nosen antagit. 

Jag är evinnerligt tacksam att Knas-Katten inte har ett behov av att ta med sig sina byten in för att visa upp dem och för att han är duktig att städa upp efter sig. Men den här gången verkar han ha sparat någon form av trofé, för mellan mina odlingslådor så ligger det en lurvig ekorrsvans av finaste kvalité.

Något att hänga i backspegeln, månne? Eller inte… Naturens gång kan tyckas grym, men vad kan vi göra åt den? Ingenting.