På vår gård står ett gammalt slakteri. Det är en stenbyggnad som stått orörd de senaste decennierna. Utrymmena har varit fyllda med undanstoppade saker. Smuts och damm har år för år byggts på, precis som Naturen varje år har trängt sig allt tätare inpå. I skuggan från de allt större träden omkring, har det fridsamma löftet legat om att återta byggnaden till naturens långsamma men kraftfulla kretslopp. Låta trä bli jord, låta stenar gömmas under mjuk mossa och sakta, sakta vittra sönder.
För några år sedan tömdes slakteriet på undanstoppade grejer och i samma veva röjde vi ner de mest hotande träden som långsamt smög sig på. Sen har det stått still. Andra delar på gården har fått ta större del av den energi som bubblar i våra händer. Andra byggnader har benådats med vår omsorg, medan andra har fått se sina dagar räknade. Hela tiden har slakteriet funnit i våra tankar. Vi har talat om det och vi har tittat på det. Och sen långsamt stängt den kraftiga dörren på byggnaden som bär på en stor del av den här gårdens historia. Med ett stygn av sorg i hjärtat att inte kunnat göra mer.
Tills nu.
Häromdagen tog jag hjälp av min orubbliga stöttepelare till syster. Sen började vi skrubba. Herrejävlar vad vi skrubbade. Spår efter årtionden i avsaknad av omsorg, försvann ner i våra såpadoftande hinkar. Spindelnät försvann, fönstren gav slutligen ljus. Och det kändes som att nu, nu är en bra tid att låta henne synas, med alla sina brister och sina fel. Med all den skönhet som bara en unik 90-åring kan utstråla. Det finns mycket kvar att göra. Fönster ska repareras, träpartier ska målas, sprickor behöver åtgärdas. Men ändå. Det första steget är taget. Dörren är öppnad och potentialen har verkligen kickat igång våra hybrismodellerade hjärnor.
Och jag hoppas och tror, att vi i sinom tid kan återge Slakteriet den respekt som det förtjänar.
Åh vad jag ser fram emot att få entra denna byggnad! Så spännande! Heja er!
du är mer än välkommen!