Måndag och jag skickar iväg de sista hönsen. I onsdags tog vi beslutet att pausa hönseriet, på torsdagen gjorde jag det officiellt och idag måndag så har alla hönsen nya hem. Alla utom en liten utvald flock som ska förse min familj med ägg. De ska flytta hem till det gamla hönshuset tillsammans med tuppen Stefan, och troligtvis är vi lika nöjda med det, både han och jag. Där ska de få picka i sig ungarnas ratade brödkanter och äppelskruttar, sprätta runt under enebusken och ruva fram några kycklingar till våren.

Att pausa hönseriet var inte ett roligt beslut, men ett beslut som var tvunget att tas. Det känns vemodigt att avsluta något som är så uppskattat, men det är utan tvivel rätt beslut. I samband med att jag lämnat iväg hönsen så har det känts som att stenar har lyfts av mina axlar och hur något trasigt inom mig börjat läka.

Bakgrunden till beslutet ligger i att vi behöver mer tid. Känslan av att behöva mer tid, grundar sig i att man har för mycket att göra. Tiden fylls av måsten, som många gånger är påhittade av oss själva. Eller självvalda. Hönorna var ett självvalt måste. Och det var vad vi i dagsläget valde bort för att frigöra tid för annat. Frigöra tid för sådant, som vi den gångna sommaren valt bort till fördel för hönseriet.

Men vår vilja och vision kvarstår, och det är alltid den som leder oss i besluten. Även denna gång. Nya stigar är sällan raka. Och vi trampar vidare. Med nya erfarenheter och med nya tankar, men med samma vilja, vision och passion för de sammanhang som vi verkar i, Både de stora och de små. Och jag är övertygad om att det kommer något bra ur det här. Ibland måste man stänga en dörr för att kunna öppna en annan.