Det var knappt så att gravidmagen hade försvunnit innan jag började springa igen. Springa och hoppa och träna och ta i. Det kändes så himla bra! Att kunna röra sig igen. Utan en stormage som hindrade min smidighet. Utan foglossning som gjorde ont. Hurra!

Hög på förlossningshormoner och krafter som tycktes räcka till en bestigning av Mount Everest – så sprang jag. Jag sprang och jag sprang och jag sprang. Jag sprang som om min kropp aldrig hade burit på ett barn i 9 månader och som om jag aldrig hade haft den där foglossningen. Som en nyförlöst kossa på grönbete förträngde jag alla mina kunskaper om kroppens muskler, leder och samspelet däremellan. Som om allt jag lärt mig inte gällde på mig själv. Som om jag vore något unikt undantag. Mitt dumma spånhuvud.

För sen kom verkligheten i fatt. Jag började få ont i ljumsken. Men jag fortsatte springa. Kanske skulle det gå över. Det gjorde det inte. Så jag slutade springa och började spela innebandy istället. Riktigt smart, ditt dumma spån!

Men nu när de där superkrafterna har lämnat mig så har jag kommit till insikt. Insikt om att jag måste ta tag i det här och ta hand om min kropp. Den ska ju vara med många år till är det tänkt! Jag anser mig aningen för partisk för att kunna behandla mig själv. Därför har jag tagit hjälp av bygdens sjukgymnast och får nu helt enkelt bita i det sura äpplet som även kallas rehabträning. Det jag själv utsätter andra för när jag inte är föräldraledig. Jag får helt enkelt smaka på min egen medicin.

Sanningens ord är att det är skittråkigt. Det är skittråkigt att koncentrerat traggla med massa små övningar för att väcka upp rätt muskler, när jag helst av allt bara vill springa. Springaspringaspringa. Men det går långsamt framåt. Med andra ord går det precis som det ska. För man bygger inte upp muskler och ändrar på ett rörelsemönster över ett veckoslut. Inte ens en sjukgymnast klarar det. Kroppen har sina fysiologiska regler som inte går att ändra på. Så är det bara.

Så jag tragglar på. Smakar på min egna medicin. Men jag vet att det i längden är det enda rätta. Att stanna upp och ta tag i det här. Få det att funka igen och inte ignorera kroppens signaler. Men det är så förbannat tråkigt.