Imorgon fyller jag år. 27 hela år och jag kan konstatera att hur mycket jag än har försökt under dessa 27 år, så lär jag aldrig bli en bull- och kakmor. hur mycket jag än önskar och skulle vilja, så måste man kanske ibland inse sina begränsningar. Det senaste tappra försöket gjorde jag nu ikväll. Men efter att jag gjort missar i receptet, spillt ut en kartong med pärlsocker och bränt mig på överarmen (bara det är ju en bedrift) – så har jag gett upp. För den här gången.
Det känns lite dystert att erkänna det, men stackars lilla Knådden lär nog aldrig få en bullmor. Jag vet inte ens om jag tycker det är så särskilt roligt. Men jag har försökt. Jag har verkligen försökt, men utan vidare framgång. Visserligen har jag förhoppningsvis minst 27 år kvar att att försöka, så man ska väl egentligen aldrig säga aldrig. Men just nu, just nu här ikväll, med bränd överarm, ett kök i kaos, ett stundande kalas och en överväldigande längtan efter sängen – ja, då lovar jag mig själv att nästa gång får någon annan sköta biffen, så att säga. Någon som kan det hela bättre, som konditorn, mamma, syrran eller Göteborgs kex.
Så stackars Knådden får dras med att ha en mor som inte står och bakar kanelbullar varje tisdagseftermiddag. Och hon har nog heller inte bakat tusen olika färgglada, fantasifulla kakor och tårtor inför ett stundande kalas heller. Ve och förskräckelse!
Men det är nog bättre att jag låter någon annan göra jobbet, någon som kan. Så kan jag njuta av allt det goda tillsammans med gästerna – pigg, glad och obränd.
bästa tipset: börja inte med baket en sen kväll efter en lång dag 😉
kram skorpan
Grattis på födelsedagen. Du kan visst baka. Det vet jag.
Hipp hipp hurra, stort grattis på födelsedagen! Jag har varit likadan, men nu huxflux kan jag göra goda kanelbullar, enligt mig iaf:-D Kram Sara
smart! tänkte inte på det….
Tack Karin…!
tack! Hur gick det där huxfluxet till? är det något som bara händer eller måste man genomgå någon form av transformation?