Snöret. Snöret är min bästa vän. Det har räddat mig från att bli tokig förr. Nu har det räddat mitt mentala hälsotillstånd åter igen.

För stolar är tydligen oerhört roligt att klättra på när man är en liten klätterapa. Helst när föräldrarna behöver laga mat eller göra något annat nödvändigt. Då kan man liksom snabbt dra ut stolen, kasta sig upp på sitsen och sen se om man hinner komma ända upp på köksbordet och kanske ända upp till lampan, innan någon upptäcker en.

Och om de skulle upptäcka en innan man nått köksbordet så är det inte hela världen, för det är rätt roligt ändå. Roligt när de kommer springande med ihopskrynklade ansikten och blir så där konstiga på rösten. Då kan man försöka springa lite på stolen, för då blir de som fågelholkar både i ögon och mun och sen så kastar de sig fram. Det är roligt. Tycker Knådden.

Jag och Magnus tycker att det är mindre roligt. Så vi började med att lägga ner stolarna på golvet. Som om de inte skulle gå att klättra på då. Vi hade fel.

Så då fick snöret tycka in. Snöret och ett par gem, och återigen har Morsan kammat hem ett poäng i matchen mot Knådden. Det funkar utmärkt. Bara man kommer ihåg att fästa tillbaka anordningen efter användandet av stolen.

Som ni ser har jag satt ett snöre mellan stolsparen som står mitt emot varandra. Snöret fäst med ett gem och är därmed enkelt att haka av och på. Enkelt, billigt, effektivt och byggs ihop på ett kick – som hittat!