April har passerat och vi har tagit klivet in i maj. Min pappa hade fyllt 67 i dessa dagar, om livet hade velat oss annorlunda.
Jag tänker ibland på hur det hade varit om han fått bli pensionär och renoverat upp den där gamla skrothögen till bil, så som hans plan var. Han pratade om det så långt innan, hur allting skulle bli, hur allting skulle vara, efter den dag han tagit steget av från det ånglok som kallas arbetslivet.
Han kom aldrig dit. Livets verklighet, döden, hann före.
Jag tänker ibland på hur det hade varit om han en dag bara dök upp här, i det liv jag lever nu. Så långt ifrån det liv jag försökte bygga under tiden han levde. Vad han skulle säga. Vad han skulle göra. Hur han skulle vara som morfar.
Men kanske vet jag det, innerst inne. Hur han skulle klappa mig bak i nacken med sin grova korta korvfingrar och lite återhållsamt säga; det här gör ni bra, medan han stegade omkring på bygget iklädd arbetsbyxor som är aningen för korta och som gömde en plastkam i bakfickan. Sen skulle han skynda sig iväg för att hinna kittla sina barnbarn tills de kiknade, och antagligen skulle han ge dem något godis han köpt på macken. En plopp eller en lakritsstång.
Och efter att så många gånger sett mig i ögonen och frågat; varför vill du det här? så skulle han ge mig en sån där ganska hård en-arm-kram-klapp-på-axeln och säga; det kommer att gå bra. Bara du tar det lugnt.
Men nu är han inte här. Och frågan är om jag hade varit här, där jag är idag, om allt det där jobbiga aldrig hänt. Troligen inte. Döden kan lära oss mycket om livet.
Fint skrivet.
♡
Tack.